London 1948

Ett London som var sargat efter kriget bjöd in till Olympiska spel 1948. De aktiva inkvarterades i militärförläggningar.

Krigsåren hade slagit hårt mot den europeiska idrotten. Rudolf Harbig, Tyskland, slog världsrekordet på både 400 och 800 meter men fick aldrig chansen att visa upp sig på ett OS. Han stupade under kriget. Gunder Hägg fick inte heller det liksom hans arge konkurrent och kompis Arne Andersson. Men Gunder gjorde ändå succé i USA och trollband svenska folket under kriget med sina världsrekordlopp.

London hade fortfarande inte hämtat sig från kriget vilket innebar att någon riktigt OS-by blev det inte tal om. De aktiva inkvarterades i stället på 13 olika ställen runt London i militärförläggningar om man inte valde att själva boka rum ute på stan.

En del ansåg att spelen "drunknade" i storstaden London. Att det dessutom pågick en cricketmatch mellan England och Australien som tilldrog sig stort inhemskt massmedialt och publikt intresse fick de tillresta att höja en aning på ögonbrynen.

Den svenska truppen bodde i Richmond Park med ytterligare 15 nationer. Förläggningen delades med övriga nordiska länder och ett antal latinska.

Rekorddeltagande

60 nationer och 5 980 aktiva och ledare, rekord förstås, ställde upp i London. Spelen invigdes 29 juli och avslutades 14 augusti.

De svenska OS-dräkterna i London 1948. Foto: Pressens Bild.

Då kunde man ur svensk synpunkt summera ett mycket lyckosamt OS. Sverige kom tvåa i nationstävlingen efter suveräna USA och tog totalt 45 medaljer, 16 guld, elva silver och 17 brons exklusive konsttävlingarna som fortfarande hängde med. De stora svenska framgångarna måste ses ur den synvinkeln att den svenska idrotten inte lidit på samma sätt som många av konkurrentländerna som ännu inte återhämtat sig helt från det förödande andra världskriget.

Utöver de idrottsliga medaljerna tog också Sverige två medaljer i konsttävlingarna genom Gustaf Nordahl och Nils Olsson.

78 000 personer var samlade till invigningen i Empire Wembley Stadium och det var med stora förväntningar som publiken efter tolv års väntan på ett OS samlades.

Den svenska truppen gjorde tyvärr inget större väsen av sig vid inmarschen sedan ledningen gett många ledigt för att de i stället skulle kunna koncentrera sig på själva tävlandet. Det visade sig med facit i handen vara ett riktigt beslut.