Sapporo 1972

Spelen i japanska Sapporo blev ur svensk idrottslig synvinkel en rejäl flopp. Aldrig tidigare hade Sverige hamnat så långt ned i nationsstriden. Sverige slutade på elfte plats och det var en stor besvikelse för en nation som fram till 1972 alltid varit med i toppen och slagits. Bara tolv år tidigare hade Sverige kommit tvåa efter Sovjetunionen.

Sveriges trupp och resultat

Sverige ställde upp med 62 deltagare (53 herrar och nio damer) från nio idrotter. 58 av de aktiva startade och fyra var reserver. Totalt tog svenskarna fyra medaljer (ett guld, ett silver och två brons).

Den svenska medaljskörden blev klen med ett enda guld (Sven-Åke Lundbäck, skidor), ett silver (Hasse Börjes, skridsko) och två bronsmedaljer (Göran Claesson, skridsko, och Lars-Göran Arwidsson, skidskytte).

Sverige fick se sig slaget av nationer som Schweiz, Holland, Italien, Västtyskland och Finland. 1972 var det en obehaglig överraskning för det svenska folket. Spelen i Sapporo visade att konkurrensen ökat och breddats i alla olympiska grenar utom egentligen i ishockey där toppnationerna fortfarande var desamma. I sin krönika i Olympiaboken skriver Sven "Plex" Petersson att Sverige bör kraftsamla sina resurser i framtiden och rikta in sig på grenar där vi verkligen har chansen att ta medalj och utesluta deltagande bara för deltagandets skull.

På det idrottsliga internationella planet var det Sovjetunionen som dominerade igen. Nationen gjorde entré på det vinterolympiska programmet i Cortina 1956 och har vunnit nationsstriden fyra av fem gånger med Grenoble 1968 som enda undantag. Då var det Norge som stack upp. Sovjet dominerade i de flesta grenar även om det fanns vita fläckar också på den sovjetiska idrottshimmeln som de alpina grenarna, bob- och rodel och skridsko vilket var lite konstigt detta OS-år med tanke på de stora framgångar som Sovjet tidigare haft i denna gren. Men i de resterande grenarna var det Sovjet som ledde utvecklingen.

Japan storsatsade på OS

Sapporo hade pumpat in miljard efter miljard av japanske yen för spelen 1972. Nära fyra miljarder kronor investerade den japanska staten, ön Hokaido och staden Sapporo i anläggningar och infrastruktur. Invånarna i Sapporo stod enade bakom spelen. Man ansåg att staden Sapporo nu äntligen byggt ifatt sig och fått en ansiktslyftning som var nödvändig i dess egenskap som storstad. Inte bara Sapporo-borna var entusiastiska inför spelen utan hela den japanska befolkningen. Besökarna möttes med entusiasm och stolthet. Arrangörerna investerade över 150 miljoner kronor i anläggningar men de stora summorna spenderades på en ny tunnelbana och tre nya köpcentra.

Störtloppsbanan på berget Enwia, den slocknade vulkanen, fick dock arrangörerna bara låna under två år. Så fort störtloppet var avgjort monterades liftar och all annan utrustning ned och när våren kom efter spelen planterades det träd i backen. Anledningen var att backen låg i ett naturreservat och för att få spelen var det nödvändigt att förlägga det alpina störtloppet just här. Saken ordnades.


Visserligen blev det ett dyrt alternativ men man ansåg det vara värt uppoffringen för att få spelen.

Drama kring IOK:s amatörregler

De två veckorna i Sapporo blev också en stor succé. Stor dramatik utspelades dagarna före OS-invigningen och den stod IOK-hövdningen Avery Brundage för. Sedan Grenoble fyra år tidigare hade Brundage ett horn i sidan på den alpina idrotten men framför allt kommersialiseringen av idrotten som helhet.

På sin väg till Sapporo strödde Brundage uttalanden om att han skulle kunna tänka sig diskvalificera vissa idrottsmän som hade brutit mot IOK:s amatörregler.

Nu var det ingen som trodde att Brundage skulle realisera sina hot så nära inpå spelen. Själv slingrade han sig som en orm när han fick direkta frågor i saken. Han drog i stället sin vanliga visa om hur illa han tyckte om att kommersiella intressen styrde idrotten. Han hänvisade alla frågor till den så kallade "eligibility-kommittén” som höll på att utreda vissa aktivas amatörstatus. Kommittén var tillsatt av Brundage så man kan nog tro att han hade ett visst inflytande över denna.

Kommittén meddelade sitt beslut tre dagar före invigningen och det man kommit fram till när man granskat vissa kända idrottsmän var att en (!) inte höll de olympiska måtten. Det var österrikes alpine kung Karl Schranz som kommittén föreslog inte skulle få delta i Sapporo. Anledningen var att man hittat en bild där Schranz spelade en korpmatch i fotboll och på tröjan han spelade i fanns det reklam för en kaffefabrikant. Detta skulle vara beviset för att han brutit mot de olympiska reglerna! Med röstsiffrorna 28-14 beslutade IOK att följa kommitténs rekommendation och Schranz fick lämna Sapporo.

När han kom hem till Österrike hyllades han som en kung. Förbundskanslern Bruno Kreisky tog emot Schranz och en stor folkmassa hyllade honom när han steg ut på riksdagshusets balkong i Wien. Beslutet att utestänga Schranz från OS kunde fått ödesdigra konsekvenser om ingångna löften före spelen hållits. Bara två veckor före spelen hade de så kallade OPA-länderna (de som huvudsakligen bedriver alpin idrott) kommit överens om att om Brundage skulle gå till attack mot dem och göra allvar av sina mer eller mindre tydliga hot om diskning så skulle de avstå från olympiskt deltagande vilket land som än skulle drabbas. När Österrike vädjade om solidaritet och en gemensam protest var den två veckor tidigare ingångna överenskommelsen inte mycket värd. Inga länder ställde upp på Österrikes sida och Brundage var den som utåt sett stod som segrare men det tog tid innan media, ledare, tränare och åskådare kom över Brundages och IOK:s beslut.

Som tur var blev tävlingarna en succé och det kunde skyla över det mesta - till och med Schranz´ diskvalificering.

Fakta

  • Antalet nationer: 35
  • Antalet deltagare: 1 006  
  • Tid: 3 - 13 februari 
  • Antalet idrotter/discipliner: 35 
  • Sveriges trupp: 62 aktiva (53 herrar, nio damer), från nio idrotter

Partners

Huvudsponsorer, logotyper