Idag minns vi mycket av Hitlers propaganda när man talar om OS i Berlin 1936. Men många olympiska seder såg också dagens ljus under dessa spel, såsom de aktivas välkomstceremonier till OS-byn och fackelstafetten från Grekland till värdstaden.
Spelen i Berlin skulle naturligtvis visa upp de Tredje Rikets styrka och hur Tyskland hade återhämtat sig från det första världskriget och nu var en stormakt och det inte bara på idrottens område. Det skulle också bli en uppvisning i tysk organisationsförmåga.
Allt detta infriades även om det var många på plats som i sina rapporter hem inte var fullt så entusiastiska. Bland annat skrev den engelske journalisten Peter Wilson följande i sitt slutomdöme av Berlin 1936: "Jag hoppas att en sportens världsfestival aldrig mer skall äga rum i ett land där den förhärskande atmosfären blir så motbjudande, chauvinistisk och militärisk".
Inför spelen försökte Hitler förbjuda judiska idrottsmän att vara med i det tyska laget. Hitler fick inte igenom detta sedan IOK hotade med att flytta spelen.
Trots att hakkorsflaggorna vajade i Berlin och de militära uniformerna dominerade på Olympiastadion och i stadsbilden var det en publiksuccé men mängder av turister i Berlin.
Från Sverige kom det 16 000 turister för att på plats uppleva spelen.
49 länder kom till tävlingarna med cirka 4 000 aktiva. Den svenska truppen var stor - 150 aktivgymnastika. Till detta ska läggas att Sverige skickade två 600-manntrupper till uppvisningar i gymnastik för herrar och damer. Den svenska truppen blev stort uppmärksammad men det var inte utan debatt som den fanns på plats.
SOK hade vid ett styrelsemöte uttalat sig starkt negativt till truppen. Ett år före spelen konstaterade SOK efter en hetsig diskussion i styrelsen att "SOK har inget ansvar för gymnasterna. De får inget pekuniärt stöd, är ej medlemmar i OS-truppen och får ej bo i OS-byn".
OS-byn i Berlin var från början tänkt att vara i officerkasernerna i Döberitz men där fanns det bara 280 rum vilket naturligtvis inte förslog. Så därför bestämde arrangörerna 1933 att man skulle bygga en helt ny by med plats för 3 500 personer. Byn blev en storslagen succé med bekväma rum med både varmt och kallt vatten och många fina träningsanläggningar inom byn. Kvinnor var inte tillåtna att komma in i byn, de fick fortfarande bo utanför.
Nytt för livet i OS-byn var också att varje nation fick ett pampigt mottagande när de kom till byn. Deras flagga hissades och nationalsången spelades och det är en tradition som lever än i dag.
SOK:s förberedelser inför Berlin finns som vanligt noga antecknat i protokollen. De olympiska specialförbunden (17 stycken) fick drygt 158 000 kronor till sina förberedelser. Handbollen, som var med för första gången, fick 1 200 kronor och gång, som var med för första gången som eget förbund, fick 180 kronor som senare plussades på med ytterligare 2 800 kronor.
Spelen i Berlin pågick under tiden 1-16 augusti och de drygt tre miljoner åskådarna köpte över fyra miljoner biljetter till de olika evenemangen. Olympiastadion som rymde 100 000 åskådare var ständigt fullsatt.
För första gången i den olympiska historien fördes också den olympiska facklan i stafett från Olympia i Grekland till värdstaden. En tradition som fortfarande lever kvar och som till stor del beror på den inramning facklan fick när den anlände till Berlin.
Premiär var det också direktsända radioreferat och dessutom TV om än i starkt begränsad omfattning. Medieintresset för spelen i Berlin var stort och man tvingades införa kvotering för pressen. Sverige fick 20 fasta platser men de svenska tidningarna var också villiga att betala för platser utöver kvoten.
Tävlingarna då? Jo, 19 sporter plus konst fanns på programmet. Basketboll, kanot och handboll var debuterande OS-sporter.
Sverige kunde åka hem med 21 medaljer, sex guld, fem silver och tio brons. I nationstävlingen kom Sverige på femte plats.
SOK:s emblem föddes också under den här tiden. 1934 bestämdes på ett AU-möte att SOK skulle ha ett eget emblem. Många förslag fanns och man fastnade till slut för ett som användes långt in på 2000-talet.
För att vara på en säkra sidan tillfrågades Riksheraldikerämbetet om man fick använda de tre kronorna. Ämbetet behövde lång tid på sig för att fatta ett beslut som kom först två år senare i april 1936. I augusti beslöt SOK att beställa märken och trycka brevpapper med det nya emblemet.