Invigningen av Stockholm 1912. Foto: IOK:s arkiv

Stockholm 1912

Hur kom det sig att Sverige och Stockholm fick arrangera de Olympiska Spelen 1912? Ja, redan 1894 hade svensken Viktor Balck erbjudit den olympiska kongressen i Paris att Sverige skulle stå som värd för spelen.

Nu dröjde det till 1908 innan Sverige sökte spelen. Stockholm hade en konkurrent i Berlin som sökte för andra gången. Berlin sökte spelen 1908 som istället gick till London.

IOK hade inbjudits till Berlin 1909 där man skulle besluta om vem som skulle få spelen 1912. För Stockholms del såg det naturligtvis inte bra ut när nu alla IOK-ledamöterna fanns i Berlin på plats och kunde få se hur positivt Berlin, Tyskland och kejsarhuset såg på att få spelen till Berlin.

Lamslagna tyskar

Men Tyskland hade problem inte minst med frågan om ett stadion. Dessutom dog OS-rörelsens starke man strax innan den tyska olympiska kommittén skulle ha sitt sista och avgörande sammanträde om man skulle söka eller inte. Kommittén var lamslagen och vid dess årsmöte beslutade man nästan utan debatt att inte söka spelen. Därmed var Stockholm den enda kandidaten men IOK var ändå en aning tveksamma. Detta berodde i första hand inte på att man inte trodde att Stockholm skulle kunna arrangera spelen utan mer på att de städer som ursprungligen fick spelen både 1904 och 1908 drog sig ur. Nu försäkrade sig IOK om att Stockholm hade den ekonomiska styrkan och den organisatoriska förmågan att genomföra spelen.

Den svenska ansökan var väl underbyggd och föll IOK i smaken och den 28 maj 1909 utsågs Stockholm enhälligt av IOK till att arrangera spelen 1912.

Hur gick då tongångarna i Sverige och Stockholm inför spelen? De svenska framgångarna vid spelen i Aten 1906 och London 1908 hade lagt grunden för ett intresse i Sverige för idrott i allmänhet. Men det fanns också en politisk sida av saken.

De nationalistiska stämningarna i landet påverkade naturligtvis situationen. Unionsupplösningen från Norge 1905 hade stärkt nationalismen och en ökad vilja att satsa på det militära försvaret. De nationalistiska stämningarna var förhärskande framför allt i de borgerliga kretsarna. Samma kretsar som till stor del styrde dåtidens svensk idrott.

Genom idrottsliga framgångar och bra genomförda olympiska spel skulle Sverige få prestige i omvärlden.

Stabila organisationer

För att gå händelsen en aning i föreväg vet vi ju att Stockholms-OS blev en succé. Detta berodde i första hand på att idrottsrörelsen var stark i Sverige vid den här tiden. Två stabila organisationer verkade, Centralföreningen för Idrottens Främjande och Svenska gymnastik- och idrottsförbundet som 1903 blev Sveriges Riksidrottsförbund. De båda organisationerna hade sina fasta roller och det fungerade för det mesta bra även om det naturligtvis inte alltid var helt friktionsfria förhållanden dem emellan.

Men det kanske viktigaste var att Sverige hade vana vid att arrangera stora sportevenemang. Från 1901 hade man (Viktor Balck) arrangerat Nordiska spelen som var ett mycket stort vinterevenemang som påminde om vinter-OS som ju introducerades "på riktigt" 1924. Spelen arrangerades vart fjärde år fram till 1926.

Genom spelen hade de svenska idrottsledarna skaffat sig erfarenhet att genomföra ett stort upplagt arrangemang som nu kom väl till pass när Stockholm skulle arrangera sommar-OS.

De svenska förberedelserna började också tidigt. Direkt efter spelen i London 1908 började Viktor Balck och Clarence von Rosen att förbereda sommar-OS.

Stöd av regeringen

En bidragande orsak till att Sverige fick spelen var att Viktor Balck hade den svenska idrotten och regeringen med sig vilket innebar att finasieringen av spelen var säkrade.

Nu återstod en viktig fråga och det var på vilken arena skulle tävlingarna i Stockholm avgöras. Redan före IOK:s beslut hade man i Stockholm funderat på stadionfrågan. Östermalms IP var bara några år gammalt och det fanns funderingar på att en upprustning och modernisering av Östermalm skulle räcka. Den var kostnadsberäknad till 235 000 kronor men 1910 övergav man denna tanke. I stället kastade man blickarna mot Idrottsparken vilket också var naturligt eftersom den arenan ägdes av ett av Centralföreningen närstående bolag.

Idrottsparken blev delvis klar 1896. Tanken var att man på den plats där Idrottsparken fanns skulle bygga en helt ny arena som beräknades kosta 385 000 kronor. Förverkligades det skulle man få en koncentration av idrottsanläggningar som man på den tiden skrev "...torde sakna motstycke".

Den nya arena skulle uppföras i trä men det föll inte myndigheterna i smaken. Byggnadsstyrelsen menade att man i stället borde bygga en permanent arena i sten som kostnadsberäknades till 820 000 kronor. Arkitekten Torben Grut ritade arenan som kunde invigas den första juni 1912 och slutsumman för Olympiastadion blev 1 187 880 kronor.

Stockholm Stadion under OS. Foto: Pressens Bild.

Att kalkylerna för en OS-arena inte höll är således inget nytt fenomen. Men man kan nog säga att både Stockholm och Sverige har haft en enorm nytta av Olympiastadion.

Politiskt sett blev det inga större diskussioner vilket berodde på att de olympiskt relaterade besluten aldrig passerade riksdagen utan det var enbart i regeringen som besluten togs. Och detta var nog tur. För hade riksdagen röstat om ett svenskt OS-arrangemang hade det nog aldrig gått vägen.

Idrottsvänligare riksdag

Sattes då demokratin ur spel? Nej, eftersom OS finansierades lotterivägen och där var det regeringen som ensam beslutade kunde man kringgå riksdagen.

Efter OS-succén blev däremot riksdagen betydligt idrottsvänligare. När riksdagen samlades 1913 fick idrotten sitt första årliga statsanslag    (100 000 kronor).

Tillbaka till 1912 som inte bara var ett OS-år. Det var också samma år som en av historiens största fartygsolyckor inträffade då Titanic kolliderade med ett isberg och 1 500 människor dog. Kina blev också republik det året. Det första världskriget var ännu två år långt bort även om det var oroligt på Balkan. Där utbröt det krig ganska snart efter det att OS var slut.

Tävlingarna

Det är i Stockholm som IOK tar ett bastant grepp om själva tävlingarna. Stockholmsarrangörerna hade från början bara velat ha med fyra idrotter på programmet men det accepterade inte IOK utan det blev 13 idrotter plus konsttävlingar som Coubertin själv såg till att de kom till stånd. Själv ställde han upp, under två pseudonymer, i litteratur och vann, naturligtvis, med sitt bidrag "Ode till sporten".

Huvuddelen av Stockholms-OS pågick under den så kallade Olympiska veckan 6-15 juli. Tennisturneringen inomhus avgjordes i början av maj medan utomhusturneringen startade 26 juni för att vara helt färdigspelad dagen före invigningen.

Fotbollen spelades från den 29 juni till 5 juli. Vattenpolo, delar av ridsporten, fäktning (sabel individuellt), rodd och segling avgjordes under perioden 16-22 juli.

Elektrisk tidtagning och målfoto var två nyheter i samband med spelen i Stockholm. Kunut Lindberg, Sverige, vinner här ett lopp med den nya apparaturen som syns till höger Foto: IOK:s arkiv

I dag vet vi ju att ett Olympiskt Spel innebär många tekniska nyheter och i Stockholm var det många saker som hade premiär.

Bland annat var det första gången man använde elektrisk tidtagning och målfoto i friidrott.

Man hade också för första gången kontroll på exakta antalet åskådare. Inför 25 000 åskådare invigde Kronprins Gustaf Adolf OS på Stockholms Olympiastadion den 6 juli. Sammanlagt skulle 327 288 personer se tävlingarna som avgjordes under en klarblå Stockholmshimmel. Kronprins Gustaf Adolf hade förresten varit mycket aktiv i förberedelserna av spelen och hans inflytande betydde mycket för spelen.

Fullsatt Stadion under spelen. Foto: Pressens Bild.

I Stockholm var det också första gången som det fanns med deltagare från alla fem världsdelarna vilket gjorde att det också för första gången blev ett världsevenemang.

Stockholmsspelen drog ett stort antal journalister till sig. 445 journalister ackrediterades och av dessa var 229 utländska.

Någon olympisk by förekom ännu inte i OS-sammanhang. De flesta nationerna var utspridda på mindre hotell i Stockholm eller så hyrde en del privatrum. USA däremot bodde på den båt som de kommit med till Stockholm. Alla övriga nationer tyckte att den amerikanska förläggningen var lyxig medan USA helst hade velat bo som övriga nationer. De kände sig nämligen instängda på sin atlantångare.

Spelen avslutades den 27 juli med en bankett på restaurang Hasselbacken där Pierre de Coubertin höll ett hoppfullt tal om framtiden. Men framtiden var inte så ljus och några spel i Berlin 1916 blev det aldrig. Nästan på dagen två år senare, 28 juli, bröt första världskriget ut.

Fakta

  • Antalet nationer: 28 
  • Antalet deltagare: 2 547 
  • Tid: 5 maj - 27 juli
  • Antalet idrotter/discipliner: 102
  • Sveriges trupp: 448 aktiva från 17 idrotter

Medaljer

Stockholm 1912

Guld

Algot Lönn, Sven Landberg, Alfred Swahn, Herbert Lindström, Carl Leopold Hellström (Rorsman, Båt Kitty), Victor Larsson, Harald Wallin (Båt Kitty), Carl Bonde, Herman Nyberg (Båt Kitty), August Gustafsson, Eric Carlberg, John Eke, Wilhelm Carlberg, Filip Ericson (Båt Kitty), Humbert Lundén (Båt Kitty), Paul Isberg (Båt Kitty), Bernhard Larsson, Åke Lundeberg, Per-Olof Arvidsson, Hugo Johansson, Oscar Swahn, Mauritz Eriksson, Alfred Swahn, Carl Björkman, Erik Blomqvist, Johan Hübner von Holst, Wilhelm Carlberg, Wilhelm Carlberg, Gustaf Boivie, Eric Carlberg, Eric Lemming (60,64), Hans von Rosen, Axel Nordlander, Ernst Casparsson, Gustaf Lewenhaupt, Gustaf Kilman, Axel Nordlander, Nils Adlercreutz, Erik Friborg, Ragnar Malm, Axel W. Persson, Karl-Erik Svensson, Paul Palén, Johan Hübner von Holst, Harry Rosenswärd (Båt Kitty), Åke Lundeberg, Eric Wallerius (Båt Kitty), Gustav Adolf Jonsson, Carl Jonsson, Carl Silfverstrand, Oswald Holmberg, Claes Johanson, Axel Norling, Arvid Leander Andersson, David Wiman, Erik Adlerz, Boo Kullberg, Hjalmar Andersson, John Sörenson, Josef Ternström, Johan Viktor Edman, Gustaf Lindblom (14,76), Per Daniel Bertilsson, Erik Algot Fredriksson, Daniel Norling, Yngve Stiernspetz, Sven Rosén, Greta Johanson, Nils Silfverskiöld, Gustaf Lilliehöök, Benkt Norelius, Per Elis Nilsson, Axel Janse, Anders Hylander, Adolf Bergman, Erik Adlerz, Nils Granfelt, Carl-Ernfrid Carlberg, Claës Axel Wersäll, Edward Wennerholm, Karl-Johan Svensson, Knut Torell, Curt Hartzell

Partners

Huvudsponsorer, logotyper