Efter de olympiska spelen i Stockholm 1912 skulle egentligen nästa gå av stapeln 1916 men första världskriget satte stopp för den tanken. IOK:s ledare Pierre de Coubertin försökte in i det sista men fick tillslut ge upp och sikta in sig på 1920 istället.
Redan 1909 hade Berlin fått uppdraget att arrangera spelen 1916. Pierre de Coubertin och många andra hoppades på att spel i Berlin skulle få politikerna på andra tankar än krig. Men så blev det inte. Coubertin hoppades ändå på spel i Skandinavien eller USA men han fick ge upp den tanken.
Coubertin kände helt säkert hur krigsvindarna ven i Europa och därför flyttade han "för säkerhets skull" IOK:s högkvarter från Paris till Lausanne 1915.
1914 gav Coubertin upp tankarna på spel 1916 och ansåg att spel i Antwerpen 1920 var den enda realistiska tanken - om nu kriget var slut.
Vad det gäller Coubertin själv måste det också påpekas att han avgick som IOK-president på egen begäran 1915 när han tog tjänst i den franska armén. Han ansåg att IOK inte kunde ledas av en soldat. Men redan 1919 var han tillbaka som president. Under krigsperioden sköttes presidentskapet av schweizaren Godefroy de Blonay. Denne var också president under en kort period 1925 i skarven mellan Coubertin och belgaren Henrie de Baillet-Latour.
Bara några veckor efter krigsslutet 1918 samlade Coubertin sina medarbetare i Lausanne där man bestämde att Belgien skulle få arrangera spelen i Antwerpen 1920. Ursprungligen var det enligt en del källor egentligen Paris som skulle arrangera spelen men de drog sig av naturliga skäl tillbaka.
Men allt var inte frid och fröjd i Antwerpen. Trots att kriget var slut sedan två år tillbaka vilade en tung skugga över spelen. De besegrade centralmakterna, Bulgarien, Turkiet, Tyskland, Ungern och Österrike, fick inte vara med. Den tyska pressen behandlade också senare spelen med viss nedlåtenhet.
Trots att centralmakterna var utestängda kom det 29 nationer, en mer än i Stockholm, och 2 668 deltagare till spelen. Mycket beroende på att antalet sporter ökat till 22 med 155 grenar.
Belgarna hade på 20 månader gjort ett stort arbete då de i spillrorna efter världskriget och ockupation kunde bygga upp en fungerande organisation med arenor och mycket annat.
Det administrativa fick däremot lida en del vilket har fått till följd att en del fakta från spelen i Antwerpen inte finns bevarade.
OS avgjordes under tiden 14-29 augusti. Men det är inte riktigt helt sant eftersom många grenar avgjordes under en helt annan tid.
Ishockey var för första gången med på sommarprogrammet och avgjordes i april liksom konståkning.
Segling, skytte och hästpolo avgjordes under juli månad, fotboll i månadsskiftet augusti-september, landhockey, rugby och ridsport i september. De första OS-tävlingarna började den 20 april och den sista tävlingen var avgjord den 12 september.
I skuggan av kriget och dess brist på ädla metaller var guldmedaljerna bara förgyllda sådana av silver. Detta har allt sedan dess levt kvar i Olympiska Spel.
Annat som levt kvar sedan Antwerpen är den olympiska flaggan med de fem ringarna som nu hade premiär. Flaggan skapades av Coubertin. I samband med invigningen släpptes också 2 000 brevduvor ut. En tradition som höll i många år. Premiär var det också för den olympiska eden som nu svors för första gången.
Många av de aktiva åkte till Antwerpen för att få en chans att träffa och tävla mot sina konkurrenter från Stockholm åtta år tidigare. Men kriget hade skördat många offer och många blev både ledsna och besvikna när de i Antwerpen fick höra att många av de som tävlade i Stockholm hade stupat på krigsfälten runt om i Europa.
Antwerpen fick mycket stor betydelse för de Olympiska spelens framtid. Den Olympiska rörelsen visade att man trots krig och umbäranden lyckades komma tillbaka och samla ett stort antal länder till spel och det folkliga stödet var stort.
Den olympiska yran gjorde också att motståndet mot kvinnors medverkan mjuknade. Inte för att Coubertin direkt välkomnade kvinnor i spelen men hans motstånd var nu inte lika hårdnackat som tidigare. 76 kvinnor fanns med i Antwerpen.
Sverige då? Jo, visst hade Sverige stora framgångar och blev totalt andra bästa nation efter USA. De svenska framgångarna kan till stor del ses i skenet av att Sverige inte var drabbat av kriget och noggranna förberedelser.
SOK hade i ett tidigt skede skickat folk till Antwerpen för att på plats studera förhållandena. Den svenska truppen bodde i två skolor där de hade tillgång till 19 rum med sammanlagt 228 sängar.
Till Antwerpen åkte truppen med två extratåg. Två dagar före invigningen kom svenskarna till Antwerpen vilket gjorde konståkaren Ulrich Salchow minst sagt förgrymmad. Han ansåg att två dagars förberedelse var en löjligt snålt tilltagen tid. Tio dagar var ett minimum ansåg Salchow.
SOK hade 670 000 kronor att spendera på OS. Av dessa pengar kom 500 000 från lotterier och 100 000 var en donation från en anonym givare.
1920 fördelade SOK ut bidrag till förbunden där allmän idrott fick mest - 35 000 kronor - medan cykel och tennis fick nöja sig med 1 000 kronor. Fotbollen avstod helt från bidrag från SOK. Precis som nuförtiden var truppens väskor numrerade, egna läkare (två stycken) ingick, en pressombudsman och egen mat och kock togs med.
På matsidan tog man bland annat med tre tunnor sill, strösocker, grädde, smör, knäckebröd med mera.
Läkarna förde detaljerade journaler och de har en hel del bitska kommentarer som är värda att lyfta fram. De två läkarna fick under OS i Antwerpen bland annat behandla 24 fall av veneriska sjukdomar. Om dessa skriver de: "Erfarenheten ger vid handen att idrottsmän i likhet med andra unga män - idrottsmän dock mindre - särskilt i främmande länder falla offer för en nästan magnetisk dragningskraft åt det håll där de könsliga drifterna kunna bliva tillfredsställda."
Avslutningsvis konstaterar OS-läkarna: "...efter vad jag senare har erfarit hava många ytterligare fall noterats, men dessa unga män hava av blyghet ej låtit sig behandlats och därför drabbats av en minnesbeta för livet." Ord och inga visor.
Först sex år efter avslutningen i Antwerpen var bokslutet klart. Totalt kostade Antwerpen-OS nära 800 000 kronor. Redan 1922 såg SOK vart det lutade och konstaterade då att om Sverige skulle vara med i Paris 1924 skulle deltagandet inte få kosta mer än 400 000 kronor och att Sverige skulle sända en starkt begränsad trupp.
Tillbaka till de svenska insatserna på arenorna. Sverige tog på herrsidan medaljer i elva av de 22 sporterna.