Det var många som spådde katastrofspel när Sarajevo fick spelen 1984. Men så blev inte fallet.
När Sarajevo fick spelen vid IOK:s 80:e session i Aten 1978 var det i hård konkurrens med i första hand japanska Sapporo som hade arrangerat vinterspelen 1972. Att IOK-ledamöterna skulle ge Sapporo spelen igen 16 år senare verkade föga troligt.
Med i striden fanns också Göteborg! Ja, Göteborg fanns med som huvudort i det svenska konceptet med Falun som skidansvarig ort på den nordiska sidan och Åre med ansvar för det alpina.
De allra flesta trodde att Sarajevo skulle ganska enkelt få spelen. Kanske inte med tanke på att Jugoslavien var en stor vinternation eller ha gjort sig känt för att kunna arrangera stora mästerskap. Det som talade mest för Sarajevo var att Sapporo hade haft spelen så nära inpå både omröstning och faktiska spel.
Nu blev det en riktig rysare till omröstning. I den första omgången åkte som väntat Sverige och Göteborg med bara tio röster. Här fick Sapporo 33 medan Sarajevo fick 31. I den avgörande omgången var det Sarajevo som kunde plocka hem flertalet av de röster som Göteborg hade fått i första omgången. Sarajevo fick 39 röster medan Sapporo fick nöja sig med 36.
Året före invigningen var en nästan enig presskår på det klara med att spelen i Sarajevo skulle bli en katastrof ur alla synvinklar. Arrangörsmässigt, vädermässigt, inkvarteringen skulle man inte bara tala om och presservicen kunde också den bara sluta i en katastrof. Nej, Sarajevo skulle aldrig ha fått spelen!
Fel fick pessimisterna på nästan alla punkter. Den enda punkt som de i efterhand kunde hävda att de hade rätt med var vädret men inte heller där blev katastrofen den som man i media hade utmålat före spelen. Visst drabbades de alpina tävlingarna av vädrets makter men spelen i Sarajevo var ju ingalunda ensamma om det i historien.
Spelen präglades nu i stället av entusiastiska volontärer som alltid hade tillgång till en hjälpande hand när det behövdes.
Sverige ställde upp med 65 deltagare (56 herrar och nio damer) från sju idrotter. 60 av de aktiva startade och fem var reserver. Totalt tog svenskarna åtta medaljer (fyra guld, två silver och två brons).
Den stora stjärnan var Gunde Svan, längdskidor som tog fyra medaljer (bara Marja-Liisa Hämäläinen, Finland och Karin Enke, Tyskland tog fler). Tomas Gustafson, skridsko tog två medaljer.