Det var långt ifrån solklart att spelen 1908 skulle arrangeras i London, inte förrän två år innan togs det slutgiltiga beslutet.
Tävlingskonceptet stramades upp gentemot tidigare år och det olympiska valspråket infördes men det var också ett spel där en hel del märkliga incidenter inträffade.
Redan 1901 vid mötet i Paris föreslogs Berlin som värdstad för spelen 1908. Men att redan sju år före bestämma var spelen skulle gå ansåg man vara alldeles för tidigt.
1903 föreslog det italienska gymnastikförbundet Rom som värdstad för spelen. Coubertin gillade detta eftersom Coubertin såg Roms naturliga antika anknytning. Dessutom hade Rom stöd från staden vilket Berlin saknade.
1905 åkte en förväntansfull Coubertin till Rom för att se till att det blev fart på förberedelserna. I Rom fanns det två kommittéer som arbetade. Ja, arbetade är väl för mycket sagt eftersom prestigen dem emellan gjorde att ingenting blev gjort! Coubertin tog det hela i egna händer och utarbetade en budget men fick inte ens svar på sina förslag och 1906 stod det klart att Rom var totalt handlingsförlamat. Under extraspelen i Aten tog IOK helt sonika ifrån Rom rätten att arrangera spelen eftersom det rådde kaos inom idrottsorganisationerna där och IOK frågade då England om de kunde ta över spelen 1908.
Eftersom den engelske kungen Edward VII fanns på plats i Aten 1906 och då gav sitt stöd för OS i London innebar det att även om det fanns två organisationer i England, British Olympic Association (BOA) och British Olympic Council (BOC), som skulle komma överrens var det inte troligt att de skulle gå emot kungens vilja.
I slutet av november 1906 fattades det formella beslutet om att spelen skulle gå i London 1908.
BOC utarbetade regler och program för tävlingarna som man presenterade för IOK. Det var första gången som IOK fick ett verkligt inflytande över spelen.
IOK försökte förgäves få med hästsport och konst på programmet samtidigt som man var emot biltävlingar. Motorbåtstävlingar accepterades däremot!
Den här gången stramades spelen upp betydligt. Dels vad gäller regler men också anmälningar. Nu kunde man inte som tidigare i princip komma till tävlingarna och anmäla sig på plats.
Nu måste alla anmälningar komma från varje lands nationella olympiska kommitté och antalet deltagare maximerades också. Men även om det blir bättre på regelfronten var det fortfarande en fråga som innebar många kontroverser - framför allt mellan britter och amerikaner.
Spelen i London avgjordes under två 14-dagarsperioder. En i juli och en i oktober. Den i oktober kallades för Olympiska Vinterspel.
I London försökte man verkligen få till stånd kompakta sommarspel. Målsättningen var att tävlingarna skulle hållas på ett olympiastadion. Det gällde bara att få fram en sådan arena i London.
Utställningar av olika slag verkar ju vara på modet under den här epoken och sommaren 1908 ska det vara en fransk-brittisk utställning i London. Utställningsarrangörerna lovade att bygga ett stadion om man fick 75 procent av OS-intäkterna.
Och det blev sannerligen en arena som kunde ta emot de flesta idrotterna. Den byggdes i Shepard´s Bush och fick namnet White City Stadium.
Det var en gigantisk arena med en 660 yards lång cykelbana som innanför sig hade en löparbana som mätte 536 meter i omkrets. På innerplan fanns en simbassäng med måtten 100x15 meter med ett hopptorn som kunde sänkas ned för att inte skymma sikten för åskådarna!
Vi nämnde tidigare lite om regelbråken mellan amerikaner och britter. Många av de amerikaner, både ledare och aktiva, var av irländskt ursprung och dessa hade en stark anti-brittisk inställning. Den amerikanska truppen protesterade mot det mesta och de blev också snabbt impopulära hos den engelska publiken.
Tävlingarna fick snabbt namnet "slaget vid Shepard´s Bush" i folkmun.
Amerikanerna blev inte direkt glada vid invigningen av spelen när de märkte att den amerikanska flaggan inte fanns på plats på arenan. När de väl fick fram en flagga protesterade den amerikanske fanbäraren genom att inte sänka flaggan framför kung Edward VII när de marscherade förbi. Detta uppfattades naturligtvis som en otrolig demonstration i det rojalistiska England.
Den svenska flaggan fanns inte heller på plats men den svenska truppen gjorde ingen affär av detta.
Under själva tävlingarna inträffade ytterligare en mängd incidenter och en som märkte detta var en amerikansk biskop på besök i London under spelen.
I en gästpredikan i St Paul´s Cathedral sade biskop Ethelbert Talbot följande med udden riktad mot sina amerikanska landsmän: "Det viktiga med de Olympiska Spelen är inte att vinna utan att deltaga".
Pierre de Coubertin fick höra biskopens ord och tog fasta på dessa och gjorde dessa till det olympiska valspråket.
En intressant sak gäller maratonloppet som sprangs mellan Windsor Castle och OS-stadion, en sträcka på 26 miles och 365 yards vilket omräknat i meter är 42 195 vilket allt sedan dess har blivit normgivande för alla maratonlopp.
Den amerikansk-brittiska dominansen, inkluderat det Brittiska imperiet, i friidrott var enorm och det var faktiskt bara två medaljer som hamnade utanför den maktsfären. Båda medaljerna tog Eric Lemming i spjut, fri fattning och fattning på mitten.
Vinterspelen i oktober då? Jo, i konståkning skördade Sverige stora framgångar där man tog storslam genom Ulrich Salchow, Richard Johansson och Per Thorén.
I fotboll gick det inte så bra då Sverige åkte på storstryk i den första matchen mot England som vann med 12-1. I tröstturneringen förlorade Sverige mot Holland som vann med 2-0.