Moskva-OS blev turbulent i varje fall i upptakten till spelen. Den afrikanska bojkotten i Montreal 1976 hade gjort politiker uppmärksammade på vilken genomslagskraft de olympiska spelen har.
Men det fanns trots allt optimistiska tongångar inför spelen i Moskva. Kina hade kommit tillbaka in i den olympiska familjen och några månader tidigare gjort come-back i vinter-OS. Dessutom hade de sovjetiska arrangörerna lovat att Israels flagga skulle få hissas på de olympiska flaggstängerna i Moskva. Det mesta såg med andra ord positivt ut.
Men nu blev det inte så. Den amerikanske presidenten Jimmy Carter hade sett hur hans usla opinionssiffror vände uppåt sedan han gjort ett kraftigt utspel i samband med Teheran-krisen. Carter ville visa ännu mer muskler för hemmaopinionen och krävde därför att de länder som ställt sig bakom en FN-resolution mot den sovjetiska inmarschen i Afghanistan skulle visa detta i handling genom att bojkotta spelen i Sovjet.
För svensk del var linjen klar: Sverige ska ställa upp i OS, VM och EM oavsett politiska konfrontationer på olika håll i världen.
En del västeuropeiska länder löste de interna idrottspolitiska problemen genom att ställa upp under den olympiska flaggan och inte sin egen nationsflagga. Sverige, Finland, Österrike och Grekland var de länder från västeuropa som ställde upp under egen flagga.
Av de stora idrottsnationerna blev spelen bojkottade av USA, Västtyskland, Israel, Japan, Kanada, Norge och Kenya.
Många länder stannade hemma på grund av ekonomiska skäl och andra för att de inte hade kvalificerade idrottsmän. Skälen blev en anledning för IOK att ta upp olika stöd för dessa länder så att de i fortsättningen skulle få förutsättningar för att på ett eller annat sätt kunna vara med i framtida spel.
I samband med spelen och IOK:s 83:e session fick IOK sin sjunde president i och med att spanjoren Juan Antonio Samaranch tog över presidentskapet efter Lord Killanin.
Samaranch, 60, hade varit IOK-ledamot sedan 1966 och sade efter spelen följande med tanke på framtida spel och bojkotten av Moskva-spelen:
"Sommarspelen i Moskva föregicks av den kanske allvarligaste krisen i den olympiska rörelsens historia. Men IOK klarade den, och vår rörelse gick med ökad styrka och prestige ur den svåra situationen. Den amerikanska aktionen mot OS i Moskva kommer inte att leda till några ryska kontraattacker mot 1984 års spel i Los Angeles. Där tror jag att vi kommer att få uppleva en "försoningens olympiad".
Spelen i Moskva blev en välregisserad föreställning där skickliga TV-regissörer såg till att bojkotten inte märktes speciellt mycket i TV-rutorna världen över.
Invigningen bojkottade av flera västländer men detta märktes inte mycket utan det som stannat kvar på näthinnan är den perfekt regisserade föreställningen med olika massuppvisningar som Sovjet sedan många, många år hade erfarenhet av. Inte minst från alla firanden av första maj på Röda torget. Nu gick allt i idrotten och inte i militärens tecken.
Mest spektakulärt från invigningen var på det sätt som elden tändes. Många undrade hur i all sin dar fackelbäraren skulle komma upp till slutmålet. Då, när det närmade sig, bildade soldaterna på den sektionen en mänsklig bro.
Moskva-OS blev också något av rekord i säkerhet. Många var det som irriterades över den otroliga säkerhetskontroll som aktiva och press tvingades genomgå flera gånger om dagen för att komma in till arenor, presscenter och olympisk by.
OS-byn var väl tilltagen med plats för 18 000 personer och med bojkotten som ett faktum blev det gott om plats för alla nationer. Fortfarande hade damerna en speciell by denna gång som en egen "ö" i den stora byn.
Hur blev då den svenska insatsen i Moskva? Fakta säger tre guld, tre silver, sex brons och totalt en tolfte plats i nationsligan. Fullt godkänt även om en del svenska kritiker talade om "devalverade OS-medaljer". Men med hela östblocket på plats och majoriteten av väst fanns det ingen anledning för de svenska medaljörerna att nedvärdera sina insatser.