OS i Cortina kunde inte upprepa folk- och publikfesten från spelen i Oslo 1950. Arrangörsmässigt blev det ändå en fullträff men publiken hade svårt att ta sig till Cortina d´Ampezzo mycket beroende på vägavspärrningar och svårigheter att få hotellrum.
De italienska arrangörerna hade 45 miljoner kronor att spendera som man fått via lotterimedel. Av dessa fick man tillbaka två miljoner kronor i publikintäkter.
Spelen i Cortina invigdes den 26:e januari och det är en dag som fackelbäraren Guido Carli alltid skulle minnas. Han snubblade nämligen på en sladd mitt framför hedersläktaren och föll pladask.
Sovjet gjorde nu sitt inträde på den vinterolympiska arenan och tog direkt kommandot i nationsstriden. En tävling som IOK-hövdingen Brundage gjorde allt för att avskaffa men som varken han eller någon annan IOK-president lyckats med.
Sverige ställde upp med 65 deltagare (57 herrar och åtta damer) från åtta idrotter. 58 av de aktiva startade och sju var reserver. Totalt tog svenskarna tio medaljer (två guld, fyra silver och fyra brons).
Sveriges insats fyra år tidigare i Oslo var inte mycket att orda om. Men i Cortina skulle Sverige ta revansch för den usla insatsen i Oslo. Sverige gjorde sitt bästa vinter-OS om man undantar 1948 års spel. Två stora ledare inom vintersporten, skidornas Sigge Bergman och skridskons Sven Låftman, hade efter Oslo lagt upp långsiktiga planer för att deras sporter skulle komma upp ur vågdalen.
Om Bergman och Låftman var de stora ledarprofilerna var de stora bland de aktiva den här gången Sixten Jernberg som tog ett guld, två silver och en bronsmedalj i skidor, Sigge Ericsson med guld och silver i skridsko, Stig Sollander med brons i slalom och Sonja Edström med två brons i skidor.