Centrat nödvändig väg till toppen

Asien var först följt av Europa. Till slut fick även Sverige ett nationellt badmintoncentra.

-En nödvändighet för att hävda sig i den internationella konkurrensen, säger förbundskapten Jonas Herrgårdh.
Men vägen dit var inte helt friktionsfri.

-Ambitionen har hela tiden varit att skapa en miljö som är som ett träningsläger varje dag. Istället för att ha våra främsta spelare utspridda i landet så har vi valt att samla dem på en plats, i Uppsala. Ett centra innebär att den vardagliga träningen för de här individerna blir av en helt annan kvalitet och intensitet. Det är den enda vägen att gå, säger förbundskapten Jonas Herrgård.

Första centrat 2008

Badminton blev en olympisk idrott 1992. OS-statusen innebar en ökad satsning på sporten – däribland på nationella centran - i ett antal asiatiska och euroepiska länder med en grundmurad badmintontradition. Samtliga topp 15-nationer inom badminton har sedan länge haft sina nationella centran. Det skulle dock dröja till 2008 innan Sverige fick sitt första centra för badminton, då i Malmö.

-Det beror på att vi har en stark klubbkultur inom svensk badminton som har gjort det svårt att samla våra bästa spelare på en ort. Klubbarna har tyckt att deras träningsnivå blir svagare och att deras juniorer förlorar sina förebilder då de bästa seniorspelarna försvinner, säger Jonas Herrgårdh.

Åtta landslagsspelare på centrat

För närvarande tränar 13 spelare sina två pass per dag på centrat. Åtta av dessa är landslagsspelare och fem befinner sig i skiktet under eller är före detta landslagsspelare som har trappat ned och alla dessa hör till kategorin sparringspelare. Gruppen kommer snart att utökas med ytterligare tre talanger.

I toppen på pyramiden återfinns de tre landslagsspelarna Henri Hurskainen, Nico Ruponen och Amanda Högström. Spelare som ingår i och får ekonomiskt stöd via SOK:s Topp- och Talangprogram.

-Dom tre ligger på en lite högre nivå än de andra. Henri tog EM-silver 2012 och ligger i dag mellan fem och åtta på Europa-rankingen.

Nico och Amanda spelar mixed ihop och är ett topp-10 par i Europa. På den nivån behöver de, utöver träningen här, även få en del sparring utomlands mot bättre motstånd, säger Jonas Herrgårdh.

Spel i utländska ligor

De främsta landslagsspelarna är hundra procent professionella och får vid sidan av stödet från SOK, sina hemmaklubbar och Badmintonförbundet även in pengar via seriespel i utländska ligor, bland annat i England.

Spelarna på centrat i Uppsala representerar tre svenska toppklubbar; Täby, Uppsala och Spånga.

Där, i sina hemmaklubbar, tränar de något pass per vecka så att de ska känna att det är okej för dem att stötta spelarna där. Ett träningsutbyte med Kista BK finns också. Klubben har några indonesiska spelare som håller ungefär samma nivå som de svenska landslagsspelarna.

Vad finns då att säga om utvecklingen hos spelarna? Har de blivit bättre av att samlas på en ort för att träna tillsammans?

Internationell måttstock

-Det finns säkert klubbrepresentanter som anser att de har en bra elitverksamhet. Men då har man ofta en nationell måttstock medan vi har en internationell. Det är förstås omöjligt att veta hur spelarnas utveckling hade blivit utan centrat, men spelarna själva anser att det inneburit en stor skillnad i positiv riktning. Min uppfattning är också att vi haft större sportsliga framgångar sedan det bildades, med Henri Hurskainens EM-silver 2012 som spets. Att samla de bästa i en och samma träningsmiljö tror jag är något som skulle gynna utvecklingen i fler idrotter än badminton, säger Jonas Herrgårdh.