Flera av de deltagande länderna i Moskva 1980 valde andra sätt uttrycka sitt ställningstagande mot Sovjets invasion. Till exempel valde tio länder att inte gå invigningen, sex länder gick under olympisk flagg istället för nationsflaggan och flera länder valde att byta ut nationalsången på prisceremonierna till den olympiska hymnen. Foto: TT

Publicerad 28 april 2022

Idrottslig diplomati - vad är det?

Var bojkotten av spelen i Moskva 1980 lyckad? Inte om du frågar Jens Ljunggren, professor i idrottshistoria vid Stockholms Universitet. Så här resonerar han.

Bakgrunden till bojkotten

I slutet av 1979 invaderade Sovjetunionen Afghanistan och världens länder behövde reagera. Skulle konflikten bedömas som lokal eller internationell och hur skulle man agera? Skulle man ta till vapen, utöva sanktioner eller exempelvis en bojkott. USA:s president Jimmy Carter fastnade för en idrottslig bojkott och hotade med att bojkotta spelen i Moskva – eller att alternativa spel skulle arrangeras - om inte Sovjet drog sig undan från Afghanistan innan den 20 februari 1980. Det gjorde inte Sovjet och Carter försökte därmed få världens länder att gå med på en bred bojkott av spelen.

Carter offentliggjorde sina idéer för IOK på ett tämligen burdust sätt under vinterspelen i Lake Placid 1980 med vad som Jens Ljunggren beskriver som i det närmaste katastrofala tal. Många av de amerikanska idrottarna protesterade också mot förslaget men presidenten var orubblig och hotade bland annat med att dra in idrottarnas pass och satte även politisk press på USA:s olympiska kommittés samarbetspartners.

Västtyska protester mot att genomföra spelen i Moskva 1980. Foto: TT

Spelen genomfördes med 81 länder

I slutändan deltog inte 65 länder i spelen, däribland stora idrottsnationer som USA, Västtyskland, Israel, Japan, Kanada, Norge och Kenya. 81 länder deltar, däribland länder som Storbritannien, Frankrike, Italien, Spanien och Sverige, och det slås lika många rekord som spelen i Montreal fyra år tidigare.

För svensk del var linjen klar: Sverige ska ställa upp i OS, VM och EM oavsett politiska konfrontationer på olika håll i världen. Sverige deltar i Moskva 1980 och tar tolv medaljer. Däribland tar Johan Harmenberg Sveriges hittills enda individuella guld i fäktning. Foto: TT

Eftervärldens syn på handlingen

Bojkotten av spelen i Moskva har synats av flera historiker genom åren och under en föreläsning om olympisk diplomati för Sveriges Olympiahistorikers förening och Svenska Olympier lyfter Jens Ljunggren bland annat fram historikern Nicholas Evan Sarantake som djupdök i bojkotten ur en diplomatisk synvinkel i sin bok Dropping the Torch. Författaren anser att bojkotten av spelen i Moskva inte kan ses som särskilt lyckad, där Sovjet som kom att ses som den mer sansade parten i slutändan och att bojkotten skadade avspänningspolitiken i världen.

- Den amerikanska administrationen gjorde flera misstag. Man hade en alldeles för sträng deadline på en månad vilket lämnade litet manöverutrymme för att få med sig många länder. Det var också flera vitala delar runt de olympiska spelen som man inte förstod sig på. Exempelvis insåg man inte att det var orealistiskt att flytta eller arrangera alternativa spel och att spelen är mer än en idrottstävling. Man hade inte heller någon förståelse för att beslutsförande parter är fristående från ländernas politiska styre, som exempelvis ländernas nationella olympiska kommitteer och de internationella idrottsförbunden. I Storbritannien var exempelvis Margaret Thatcher för en bojkott av spelen men ändå beslutade den Brittiska Olympiska Kommittén att landet skulle delta, säger Jens Ljunggren.

Vad är olympisk diplomati och varför används den?

Jens Ljunggren förklarar olympisk eller idrottslig diplomati som en form av "mjuk makt". Något som utövas för påverka andras uppfattning till exempel för att göra sig mer populär, öka sin turism eller sprida sin kultur. Ett sätt som skiljer sig från den "militära makten" där man tar till vapen och krig och den "ekonomiska makten" där man utövar sin påverkan i form av sanktioner, bidrag, mutor och handel.

Den brittiske professorn Aron Beacom, författaren till boken Internationell diplomati och den olympiska rörelsen beskriver hur ickestatliga intresseorganisationer som IOK, nationella olympiska kommittéer och internationella idrottsförbund utövar idrottslig diplomati genom att exempelvis tilldela spelen till olika länder, erkänna nationer och utöva bojkotter.

Hur kan ett land utöva idrottslig diplomati? Jens Ljunggren menar att Ryssland exempelvis har använt sig av det under lång tid genom att dels satsa hårt på att bli världsledande i många idrotter men även genom att ansöka och bli tilldelade arrangörsskapet av flera mästerskap som OS i Sotji 2014 och fotbolls-VM 2018 för att nämna några.

Hett forskningsområde

– Idrottens diplomatiska betydelse är ett hett forskningsområde i dag och det finns flera spår som vi skulle vilja undersöka närmare från svensk synvinkel, berättar Jens Ljunggren. Några skulle kunna vara hur ett litet land kan utöva idrottslig diplomati, när och varför den används och hur idrotten skulle kunna användas för att marknadsföra Sverige.

Olympiahistorikers Vänner är en nyligen tillsatt arbetsgrupp mellan SOK, Sveriges Olympiahistorikers förening och Svenska Centralföreningen för Idrottens Främjande som vill jobba för att lyfta den olympiska historien och som har startat ett samarbete med Stockholms Universitets idrottshistoriska fakultet.

Partners

Huvudsponsorer, logotyper