I fråga om kämpatakter och sisuladdad finish kunde få mäta sig med Rune Larsson. Det fattades dock en del i naturlig snabbhet för att nå världstoppen i 400 meter och på långa häcken räckte inte tekniken till. Rune tappade för mycket tid i häckpassagerna.
Stockholmarens stora olympiska stunder kom i London 1948. Bronset i den långa stafetten (Larsson på sista sträckan följande Kurt Lundquist, Lars Erik Wolfbrandt och Folke Alnevik) togs visserligen med hjälp av omständigheterna. Både Jamaica och Italien tvingades bryta finalen.
Men på långa häcken behövde Rune ingen hjälp. I semifinalen satte han med 51,9 svenskt rekord och det blågula hoppet spirade. Tyvärr fick Larsson ytterbanan i finalen och hade som vanligt problem i vissa häckpasseringar. Men spurten bet igen och svensken knep bronset. Tid: 52,2, guld till USA:s Roy Cochran, 51,1.
Det blev 1946 EM-brons på långa häcken. 1951 tilldelades Rune Larsson Svenska Dagbladets guldmedalj ”för avgörande insats i landskampen mot Frankrike”.
SM-guld vann Larsson åtta gånger: 400 meter 1947–48 och 400 meter häck 1946–51.
KÄLLA: Olympiaboken