Ett par mil nordväst om Östersund, på halvön Rödön, ligger den lilla byn Tullus. Därifrån kom ”Tullus-Olle” Petrusson, som kom att sätta både byn och klubben Tullus SG på kartan.
Tillsammans med Tore Eriksson, Holmfrid Olsson och Sture Ohlin var Petrusson med om att ta brons i VM både 1966 och 67, de första gångerna stafetten fanns med på VM-programmet.
Sverige var därför en medaljkandidat när stafetten fick OS-status 1968. I Grenoble ersatte 21-åringen Lars-Göran Arwidson Ohlin. Arwidson, bäste svensk individuellt med en 15:e plats, gav blågult en fin start och växlade som tvåa bakom Sovjet. Tore Eriksson hanns sedan upp av Norge och Petrusson tvingades ge sig i kamp med individuelle vinnaren Magnar Solberg på tredje sträckan.
Sista sträckan innebar ingen större dramatik om medaljerna. Holmfrid Olsson kunde enkelt bevaka det svenska bronset. Den blågula kvartetten tog sig igenom tävlingen utan ett enda bomskott. Farten i skidspåret räckte dock inte till för att hota Sovjet och Norge.
Fyra år senare var trion Arwidson, Petrusson och Olsson, tillsammans med Torsten Wadman, nära en ny stafettmedalj. Värmlänningen Wadman förde upp Sverige till tredje plats inför sista sträckan. Tyvärr sköt på den Holmfrid Olsson två bommar och Sverige fick nöja sig med plats fem.
Olle Petrussons bror Johan tillhörde precis som Olle Sverigetoppen. Bröderna lade grund till en mängd stafettguld i SM för Tullus.
KÄLLA: Olympiaboken