Jenny Hippel utanför svenskhuset i OS-byn. Foto: SOK

Publicerad 12 mars 2018

Tre OS som volontär

Hon åkte från andra sidan jordklotet för att jobba gratis åt Sverige på OS. För tredje gången. Möt volontären Jenny Hippel.

Svensk-kanadensaren Jenny Hippel bor i Vancouver, Kanada och gjorde i år sitt tredje vinter-OS som volontär åt den svenska truppen i PyeongChang.

- Eftersom jag är gammal tävlingssimmare så har jag alltid känt att jag skulle vilja vara med om ett OS. Så när Vancouver skulle anordna vinter-OS 2010 så ansökte jag och kom med, berättar Jenny Hippel om hur hennes OS-äventyr startade.

Sedan dess har det blivit ytterligare två vinter-OS för Jenny, som volontär för de svenska teamen. I såväl Vancouver som Sotji jobbade Jenny på både OS och Paralympics. I PyeongChang stannade hon bara under OS men har å andra sidan var hon med och utbildade volontärerna innan spelen började. Hon kom till Sydkorea den 17 januari och åkte hem först den 5 mars.

Lång ansökningsprocess

Alla volontärsjobb på ett OS går via organisationskommittén. Jenny berättar om processen som startar med en ansökan på nätet 18 månader innan OS. Då får man fylla i ett cv med sina erfarenheter och personliga uppgifter. Språkkunskaper, erfarenhet från andra sportevenemang eller andra speciella kunskaper som exempelvis specifika datorkunskaper är meriterande.

- Om man är intressant för uppgiften så brukar det vara en intervju via nätet först. Ibland är man själv och ibland är det en gruppintervju med andra sökande från andra länder. De vill få en bild av hur du samarbetar med okända trots språkförbristningar och andra oförutsedda händelser. Ungefär ett år innan spelen brukar man få besked om man är antagen eller inte. Sen kan det dröja ända tills några månader innan spelen innan du får reda på vilka uppgifter du får, berättar Jenny.

Det finns många typer av volontärsuppgifter och totalt är det omkring 16 000 personer som är engagerade som volontärer för ett vinter-OS. Utan volontärernas engagemang skulle det inte vara möjligt att genomföra ett OS över huvudtaget.

De flesta av Sveriges volontärer i PyeongChang 2018. Foto: TT

Att vara nationsvolontär

Varje land får ett antal volontärer tilldelade sig beroende på hur stor truppen är. Deras uppgifter är minst sagt skiftande från OS till OS och beroende på hur landets trupp är organiserad. De är till för att underlätta för trupperna och hjälpa till med det som behövs. Sverige hade 14 volontärer som stöttade truppen i PyeongChang. Två av dem från Kanada, en från Polen och resten från Sydkorea. För Sveriges del är volontärerna till extra stor hjälp i början och slutet av spelet. Då det är mycket som ska packas, flyttas hit och dit och dagarna blir intensiva. När spelen väl är i gång är det oftast lite lugnare med arbetsuppgifter. Då kan det handla om att köra bil och skjutsa teammedlemmar mellan byar, arenor och presskonferenser.

Att jobba för ett lands trupp som Jenny gör, får man bara om man har tid att stanna hela tiden ut. Och här är naturligtvis språket meriterande. Det ultimata är så klart att kunna tala organisationslandets språk och ett annat språk.

Två månader på OS-orten

Det blir en lång tid i hemifrån för Jenny som har lämnat familjen med man och tre barn hemma. Ungefär en och halv månad stannar hon i PyeongChang och i Sotji var hon hemifrån i två månader.

- Det är så klart tufft, särskilt dagen då det är dags att åka iväg men de har bra support där hemma. Och jag kommer tillbaka som en bättre person för jag har gjort något som stärker mig och gör mig glad. Det inspirerar naturligtvis dom också, säger Jenny.

Bäst och sämst med att vara OS-volontär enligt Jenny

  • (+) Man får komma nära trupperna och se hur allt funkar bakom scenen. Det är en upplevelse för livet.
  • (+) Du får nya vänner från hela världen och får uppleva andra kulturer.
  • (-) Det kan bli att hålla energin uppe under hela tiden. Det är lång tid och det är risk att man kommer går ut för hårt i början. Det är ett maraton det här, inte en sprintdistans.

Partners

Huvudsponsorer, logotyper