Innsbruck 1964

Äntligen blev det dags för Innsbruck att arrangera OS. Redan för fyra år sedan var Innsbruck storfavorit men förlorade med två futtiga röster mot uppstickaren Squaw Valley. Den här gången kunde IOK inte undvika Tyrolens huvudstad. Innsbruck blev också valt med stor majoritet och hela Österrike såg fram mot spelen. Sluträkningen på en miljard shilling (200 miljoner kronor) var astronomisk i dåtidens penningvärde men österrikarna ansåg varenda shilling välmotiverad.

Spelen bjöd på rekord i antalet grenar - 34 stycken. Bob och rodel fanns med på programmet plus att damernas längdåkningsprogram utökats jämfört med fyra år tidigare i USA.

Att Innsbruck skulle drabbas av snöbrist var det nog ingen som i sin vildaste fantasi kunde tänka. Men så blev det. Huvudorten förvandlades till en dammig trist stad med en inte alltför attraktiv olympisk by för de aktiva.

Den stora armadan av maskiner och människor som i första hand fanns till hands för att skotta bort snön fick nu användas till att skotta fram snö och hämta snö från andra sidan Brennerpasset.

I längskidorten Seefeld klarade man med nöd och näppe snöproblemet på egen hand men värre var det i störtloppsbanan i Patsch och Lizum där övriga alpina grenar avgjordes. Här gjorde snömanskapet bragder i det tysta då de fick till stånd banor som kunde användas och var någorlunda rättvisa.

De alpina grenarna blev också lite av ett lotteri eftersom de aktiva haft få tillfällen till träning och tävling före OS eftersom inte bara Innsbruck-området var drabbat av snöbrist. Det gällde hela alpområdet där försäsongstävlingarna avgjordes. Träningen inför störtloppet blev också dramatiskt och en tragisk dödsolycka inträffade som kunde förklaras med oträning. Litet av ödes ironi var det också att dagen efter avslutningen kom snön och OS-området kläddes i en härlig vinterskrud.

 

Långt mellan tävlingsarenorna

Många mindes också de kompakta spelen i Squaw Valley och de korta avstånden. I Innsbruck upplevdes avstånden och de ständiga kontrollerna av ackrediteringarna som besvärande. I Innsbruck var det långt mellan tävlingsplatserna, Seefeld, Patscherkofel och Axamer-Lizum. Här gällde det att välja en tävlingsplats om dagen för åskådarna. En dag vid de alpina tävlingarna innebar till exempel ett par timmar i tävlingsbacken men dessutom ytterligare ett par timmars promenad till den plus ett par timmar i bilkö.

Bästa nation i den här upplagan av vinter-OS blev Sovjetunionen som vann poängsammandraget överlägset före Norge. Sverige som var tvåa i nationstävlingen fyra år tidigare föll till sjätteplatsen vilket naturligtvis var en stor besvikelse för nationen. 

Sixten Jernberg hyllas efter guld på femmilen, längdskidor. Foto: IOK:s arkiv

Sixten Jernberg hyllas efter guld på femmilen, längdskidor. Foto: IOK:s arkiv

I Olympiaboken skriver SOK:s vice ordförande Bo Ekelund i förordet dessa ord:

"Sveriges Olympiska Kommittés uppgift är att sända bästa möjliga svenska representation till OS. Detta betyder inte ett lag av vältränade medelmåttor, som inte märks eller - i värsta fall - väcker åtlöje från de olympiska åskådarläktarna. SOK skall sända svenska representanter kvalificerade att strida om SEGERN. Detta måste betyda specialisering. SOK:s verksamhet berör alla olympiska idrotter. Men vi skall därför inte vara tvungna att sända representanter i alla dessa grenar till varje OS. Målet för en idrottsman skall inte vara att komma till OS - målet ska vara att vinna". "... Låt oss satsa på blivande segrare. Men låt oss oförtrutet arbeta på bred front, i alla idrottsgrenar. Förr eller senare kommer - i varenda idrottsgren - ett fysiskt praktexemplar som har teoretisk möjlighet till olympisk seger".


Fakta

  • Antalet nationer: 36
  • Antalet deltagare: 1 091  
  • Tid: 29 januari - 9 februari
  • Antalet idrotter/discipliner: 34 
  • Sveriges trupp: 57 aktiva, från åtta idrotter

Partners