Inför OS 1956 var tron på svensk olympisk idrott körd i botten. Men de deppiga tongångarna kom att bytas mot jubel. De svenska prestationerna i Cortina 1956 överträffade förväntningarna och truppen tog tio OS-medaljer, två guld, fyra silver och fyra brons.

Läs om spelen där Sverige återigen kunde räknas in bland de främsta nationerna i vintersport.

Dystra förhoppningar inför

De svenska resultaten vid spelen i Oslo 1952 hade varit allt annat än storartade och minnet av den svaga OS-insatsen satt djupt. Den svenska medaljskörden då blev ynka fyra brons och förväntningarna inför Cortina-OS var lågt ställda.

1956 hade dessutom Sovjet gjort entré, som under flera idrotters världsmästerskap visat sig vara en idrottslig gigant. Inte minst när det gällde flera ”svenskgrenar”, vilket inte gjorde förhoppningarna större.

Enda svenska hoppet fick dra ett tungt lass

En stark svensk guldkandidat stack dock ut; skridskoåkaren Sigge Ericsson.

Året före OS hade han tagit storslam på skridsko med mästartitlar både i världs- och europamästerskap. Sigge var det stora svenska medaljhoppet och den ende som bedömdes ha en reell guldchans.

– Tänk om han skadar sig eller blir sjuk, då riskerar medaljskörden att bli noll, skrev kolumnisten R:et Eklöw i en krönika inför OS.

Och mycket riktigt, problemen hopade sig! Efter att ha gjort vad han skulle på bestämda uttagningstävlingarna bad Sigge Ericsson att få avstå den för honom betydelselösa andra uttagningen. Sigge ville hellre ha en extra vecka i Davos och få träna under liknande omständigheter som väntade i Italien.

Men det blev ett bestämt nej från skridskobasen Sven Låftman. Sigge behövdes som publikdragare till tävlingarna i Falun. Hårda ord växlades.

Guldfavoriten nära skippa OS

I sina memoarer Vinnande skär skriver Sigge:

”Jag blev nästan desperat av allt bråket, allt skriveriet, alla missförstånd, och var starkt betänkt att stanna hemma och avstå olympiskt deltagande”.

Alltså helt enkelt strunta i OS. Det var uppenbart att Sigge kände press av alla uppskruvade förväntningar.

Bo Ekelund, vice ordförande i SOK, fick träda in och medla. Det slutade med att Sigge tävlade i Falun. Han körde omkull på 5 000 m, något som spontant kunde uppfattas som en protest. Men Sigge var inte sådan, utan kom att visa sig från sin bästa sida. Han fick starta om och varvade sin parkamrat två gånger. Och på dubbla distansen dagen efter slog han svenskt rekord.

När Sigge sedan väl var på plats i sitt önskade Davos drabbades han av magsjuka. Så ironiskt nog förvandlades det som var tänkt som en sista finslipning i stället till ett orosmoln.

Småprinsar, men ingen kung

Inte heller inom längdskidåkningen såg det speciellt ljust ut.

Den store svenske skidkungen ”Mora-Nisse” Karlsson hade abdikerat efter Oslo-spelen 1952 och saknaden efter en efterträdare var stor.

Den svenska vintern 1955-1956 hade varit kylig, men ovanligt snöfattig. Skidåkarna hade inte kunnat få den träning som de ansåg sig behöva.

Försäsongens uttagningstävlingar visade heller inga överraskningar - det fanns många dugliga åkare, men ingen som stack ut. Sixten Jernberg var visserligen den sammantaget främste, men hans prestationer var ojämna. Årskamraten Per-Erik Larsson hängde med bra och en ny talang hade också börjat sticka upp: Lennart ”Lill-Järven” Larsson.

Många ”småprinsar” fanns alltså i skidspåren, men ingen tillräckligt bra för att ha förutsättningar att bli ”kung”. Något det skulle komma att bli ändring på i Cortina 1956.

Cortina 1959 - svenska truppen visar var skåpet ska stå

Supertisdagen som gav tre medaljer

Tisdagen den 31 januari blev en historisk dag i Cortina när Sverige skulle kamma hem hela tre medaljer, i skridsko, nordisk kombination och alpint.

Sigge med en taktik som belönade sig

Skridskotävlingarna i Cortina 1956 avgjordes på sjöis. Misurinasjön bjöd på enastående omgivning och en perfekt is.

Väderförhållandena hade varit perfekta tills det var dags för 10 000 m – Sigge Ericsons bästa guldchans.

Den olympiska starten hade annars varit lite svajig för Sigges del. På inledande 500 m såg det stora svenskhoppet oroväckande darrig ut.

I den första riktiga medaljmöjligheten, 5 000 m blev det silver. Ryssen Boris Sjilkov slog tidigt till med en kanontid, 7.48,7. Det gjorde alla nervösa. Sigge hade god kontroll över de övrigas resultat, men valde att inte utmana Sjilkov. Med facit i hand var det en smart taktik.

Konkurrenterna var många som sprängde sig i guldjakten. Norske Knut ”Kuppern” Johannesen var en, Oleg Goncharenko en annan. Och svenske Olle Dahlberg en tredje. Han matchade länge de bästas tider, men var på slutvarvet så trött att han vacklade fram till en slutlig sjunde plats.

Efter alla soliga dagar låg dimman tät över Misurinasjön när 10 000 m på skridsko skulle avgöras. Sigge Ericsson hade valt att starta i andra grupp. På så vis kunde han ha koll på de värsta konkurrenternas tider. Å andra sidan var risken att tvingas åka på en sämre is.

En radioklassiker

Norske rivalen Knut ”Kuppern” Johannessens tid på 16.36,9 var vad Sigge hade att inrikta sig på. Men Sigge ville inte direkt matcha sina varvtider med ”Kuppern”. Han var rädd för att tappa självförtroendet och hade lagt upp ett varvschema med fyra sekunder sämre sluttid. Tanken var att Sigge skulle triggas till stordåd när han märkte att han körde snabbare än det upplagda varvschemat. Slutvarven har hela tiden varit ”Sigges” styrka. Problemet var bara att ”Kuppern” avslutat sitt lopp på ett formidabelt sätt.

Efter en försiktig start hittade ”Sigge” rytmen i åkningen. Han tog in och passerade ”Kupperns” tider. Så kom en svacka och försprånget blev mindre och mindre. I mål kom det att skilja en enda sekund. Till svensk fördel.

Utpumpad men glad intervjuades guldmannen i radio av Lennart Hyland. Det blev en radioklassiker. Sigge släppte loss alla sina känslor och började med att ”Tacka min kära lilla hustru för allt”. Sedan kom tårarna.

Sena uttagningen som skrällde

Det var länge osäkert om Sverige skulle skicka någon representant i nordisk kombination över huvud taget. Det fanns två kandidater: Bengt Eriksson och Sven Israelsson. Bengt fick chansen.

Efter den inledande backhoppningen låg Bengt på tredje plats. Gott så, Eriksson var bra i backen, men i längdåkningen brukade han vanligtvis inte räcka till. Utom just den här dagen. Bengt gick ut som siste man och gjorde sitt livs lopp, skrällde och knep ett silver. Smeknamnet ”Silver-Bengt” var därmed myntat.

Sollanders sista OS-satsning av resultat

Även i slalomtävlingen var det högst osäkert vad svenskarna kunde prestera. Stig Sollander hade i VM i Åre 1954 blivit trea i kombination – en gren som inte fanns med på OS-programmet. 1956 skulle han fylla 30 år och tyckte det var dags för en ny fas i livet. Det tyckte inte skidledaren och alpinsportens förkämpe Sigge Bergman. Han reste upp till Östersund och lyckades övertyga ”Sollas” arbetsgivare att ge veteranen möjlighet till träning för en OS-satsning.

Bergmans övertalning var inte förgäves för Sollander åkte hem Sveriges första olympiska medalj i en alpin gren, ett brons i slalom. Ett brons som förmodligen borde varit ett silver, då den japanske tvåan Chiharu Igaya ska ha missat en port. Det dröjde två veckor att innan protesterna färdigbehandlats och beslutet kom att resultatlistan skulle behållas som den var.

Förutom OS-bronset i slalom kunde Sollander resa hem med ett VM-brons i kombination. För även om det inte delades ut OS-medaljer i grenen, så räknades de samlade resultaten under OS som VM. Sollander hade slutat tia i störtloppet.

Jernberg - en ny skidkung föds

Längdskidåkningen i Cortina 1956 började med tremilen. Direkt visade Sixten Jernberg att han nu var en man för de stora ögonblicken. Mot suveräne finske storrännaren Veikko Hakulinen fanns inget att göra, denne vann med 24 sekunders marginal. Sixtens silverplats sågs som en stor framgång, och han hissades glatt efteråt av lagkamraterna. ”

Den viljestarke dalkarlen levde upp till sitt nya smeknamn även i nästa distans, sprintsträckan som ändrats från 18 till 15 km. Norske sprintfenomenet Helgeir Branden lyckades försvara sitt guld från Oslo-OS fyra år tidigare. Sixten var tvåa, 24 sekunder efter. Fast det var ett silver med små marginaler. Jernberg var tre sekunder före sovjetiske trean Pavel Koltjin, som hade tappat avgörande tid på grund av ett stavbrott.

När Sixten Jernberg fick startordningen till femmilen presenterad för sig, ska han ha sagt:

– Nä, nu djävlar ska det bli åka av!

Jernberg startade två och en halv minuter efter Veikko Hakulinen och hade alla potentiella vinnare före sig i spåret. Fast egentligen var det bara Hakulinen som han koncentrerade sig på.

Det framgick snart att det här skulle bli Sixtens dag. Lite nervigt blev det dock när plötsligt ryssen Fjodor Terentjev dök upp från ingenstans och hotade Sixten inför slutmilen. Något som Limakarlen inte visade sig ha koll på. Nu gjorde det inte så mycket, då Terentjev inte orkade hålla sitt vansinnestempo särskilt länge. Det här var Sixtens dag! Hakulinen slutade tvåa och Terentjev klarade tredjeplatsen.

Av herrarnas längdskidprogram återstod nu bara stafetten. Det spekulerades flitigt var Jernberg skulle placeras i kvartetten. Andra eller tredje sträckan med hopp om att kunna rycka till sig en ledning med marginal. Det blev sista sträckan.

I praktiken kom det inte att få någon betydelse. Sveriges guldchanser försvann redan på första sträckan. Lennart ”Lill-Järven” Larsson fick problem med en bindning och tappade mark. Så spänningen uteblev. Sovjet vann klart före Finland. Sverige klarade bronset, vilket gjorde att Sixten Jernberg hade tagit medalj i alla sina starter: 2-2-1-3. Sverige hade fått en ny skidkung!

Barbro en av åtta kvinnor

1956 ingick blott åtta kvinnor i den svenska tuppen: fyra längdskidåkare, tre utförsåkare och en konståkare. Längdåkarna tog medalj i båda de lopp som fanns på programmet: Sonja Edström individuellt på 10 km och i stafett 3x5 km, där laget i övrigt bestod av Irma Johansson och Anna-Lisa Eriksson.

Den fjärde längdskidåkaren som ingick i truppen var Barbro Martinsson. Barbro var bara 20 år när hon gjorde sitt första OS i Cortina 1956.

– En häftig upplevelse för mig. Det var första gången jag var utomlands. Minns att jag inte trodde mina ögon när jag på bussen från flyget såg ett hus på en alptopp, säger Barbro.

Hon fick åka ett lopp, 10 km klassiskt och blev fjortonde. En bra OS-debut i unga år.

– Jag kände ingen nervositet, utan tyckte allt var skitroligt..! Jag gjorde som jag blev tillsagd, och bara njöt över att få vara med på OS.

Barbro Martinsson deltog i fyra OS. Hon vann ingen individuell OS-medalj, men väl två OS-silver i stafett.

Tre Kronor hårt kritiserat

Tre Kronor slutade fyra i Cortina -56 och fick rejält med kritik för sin insats. En samlad presskår var inte nådig. ”Tre Kronor skrivs ner till 25 öre” löd en tidningskommentar.

Kritikerna ansåg att Tre Kronor måste föryngra sig och hockeyexperter menade att Tre Kronor måste välja väg. Vilken ishockey ska Sverige inspireras av? Kanadensisk eller europeisk?

Insatserna i Cortina-OS visade att det saknades struktur i spelet. Laget tycktes sakna kämpaanda och hade svårt att hålla tempot matcherna igenom.

Lagledningen försvarade sig med att truppen tidigt hade drabbats av två avgörande skador. Nisse Nilsson, som var drivande i den talangfyllda ”ungdomskedjan”, försvann i första matchen. Och veteranen ”Hogge" Nurmela kunde heller inte spela. Det ledde till hastiga omkastningar i laget. Bland annat tvingades backen Åke Lassas spela forward i någon match.

Av totalt sju matcher lyckades Kronorna endast vinna två och spela en oavgjord. Men det var inte förlustmatcherna som fick kritikerna att vässa pennorna. Två förluster mot blivande slutsegrarna Sovjet var inte mycket att säga om: 1–5 och 1–4. Mot transatlanterna fanns heller inte mycket sätta emot: USA 1–6 och 2–6. I båda matcherna vek svenskarna ner sig i slutet, vilket ledde till frågor om hur det stod till med konditionen.

Insatsen som satte fart på negativa tongångarna var mötet mot Schweiz i andra matchen, där Sverige riskerade att inte ens få spela i slutspelsserien. Efter en usel start kom Tre Kronor snabbt i underläge med 0–3. Nu redde det i alla fall upp sig. Redan innan första periodens slut hade Tre Kronor reducerat till 2–3 och till sist, seger 6–5.

Och så var det den sista matchen. Mot Tyskland. Svenskarna låg under med 0–1 in i det sista, då backbjässen Lasse Björn lyckades forcera in en kvittering.

Olympiaboken summerade det hela så här:

”Förmodligen den sämsta match vårt landslag åstadkommit och tämligen oförtjänt fick oavgjort. Att den sansade svenska publiken hejade på tyskarna är den talade slutvinjetten till svensk olympiahockey 1956.”

Kritiken ledde till åtgärder. En rejäl rensning sker inför VM i Moskva 1957. Sverige vinner VM-guld efter att ha klarat oavgjort i den avgörande matchen mot hemmafavoriterna.

Av 17 spelare i Cortina var åtta plus OS-skadade Nisse Nilsson med och blev världsmästare.

Från moll till dur

De dystra förhoppningarna inför Cortina 1956 kom på skam. I stället för den befarade nollskörden kunde Sverige fira en historisk supertisdag med tre medaljer, en ny skidkung i Sixten Jernberg som tog medalj i varenda start, och Sigge Ericssons känsloladdade guldlopp på 10 000 meter skridsko. Med medaljer i både nordisk kombination och alpint, och kvinnornas framgångar på längdskidan, hade Sverige återigen visat var skåpet skulle stå. Till och med ishockeyns besvikelse i Cortina skulle visa sig ha en positiv sida – den hårda kritiken och rensningen ledde till en upprättelse redan året efter med VM-guld i Moskva 1957. OS i Cortina 1956 blev den vändpunkt som behövdes. Sverige kunde åter räknas in bland de främsta nationerna i vintersport.

Text: Sten Feldreich

FAKTA/ Sveriges medaljörer i Cortina- OS 1956

GULD

• Sixten Jernberg, längdåkning 50 km
• Sigvard Ericsson, skridsko 10 000 m

SILVER

• Sixten Jernberg, längdåkning 15 kilometer och 30 km
• Bengt Eriksson, nordisk kombination
• Sigvard Ericsson, skridsko 5000 meter

BRONS

• Sonja Edström, längdåkning 10 km
• Längdåkning stafett 3x5 km damer (Sonja Edström. Irma Johansson, Anna-Lisa Eriksson)
• Längdåkning stafett, 4x10 km herrar (Lennart Larsson, Gunnar Samuelsson, Per-Erik Larsson, Sixten Jernberg)
• Stig Sollander, alpint, slalom