Wille Grut

Wille Grut (född i Djursholm), son till Torben Grut, arkitekt av bland annat Stockholms olympiastadion, fick gå en lång och knagglig väg innan han nådde sitt stora mål – OS-guld.
Pappa Torben (fin tennisspelare) hade säkert hoppats att sonen skulle visa talang för ”den vita sporten”, men unge Williams bollsinne var skralt. Det blev istället simning som tog plats som sport nummer ett. I den avancerade Wille till Sverigeeliten och hade tagit OS-plats 1932 om bara SOK sänt ett stafettlag på 4x200 m fritt. 1936 var formen inte lika bra, men Grut var reserv i simtruppen.
Som sådan fick han se den svenska guldsviten i modern femkamp brytas. Ja, det blev inte ens medalj till blågult. Grut fylldes av revanschlust och den moderna femkampen gick nu i första rummet för 22-åringen. Faderns ekonomiska problem, bland annat orsakat av Kreugerkraschen, hade fått Grut att satsa på en militär bana istället för kostsamma läkarstudier, som han först hoppats på. Som officersaspirant och senare officer fick han alla möjligheter att förkovra sin talang som modern femkampare.
Och talang hade Grut. Konditionen fanns där från simningen och A 1:aren utvecklade sig också snabbt i de tekniska grenarna. Wille Grut var redan i slutet av 30-talet en av världens främsta moderna femkampare. Men Andra världskriget stoppade det internationella utbytet och ett OS skulle inte komma att äga rum förrän 1948. Då var Wille Grut nästan 34 år gammal. Skador på revben, nyckelben och menisk hade stört karriären. Likaså när han drabbades av gulsot.
Men det hade också tränats hårt och målmedvetet. Grut kom till England väl förberedd och också i vetskapen att en av hans värsta konkurrenter, lagkamraten Claes Egnell, ej fanns på startlinjen. Egnell, som brutit foten under vinter-OS i St. Moritz, höll på att göra en strålande comeback när han föll av sin häst under SM.
Grut gjorde en fantastisk tävling i London-OS. Hans totalsiffra 16 var den bästa i OS-historien, två bättre än Gustaf Dyrssens från 1920 och Bo Lindmans från 1924. Wille vann den inledande fältritten och fäktningen. En femteplats i duellskyttet följdes av ännu en seger, inte oväntat i simningen. Som åtta i löpning fullbordade svensken sin tävling. Hans segermarginal till tvåan, USA:s George Bissland Moore blev hela 31 platspoäng. Hans prestation bar eko över världen. Han kallades ”världens främste soldat”, och ärevördiga Punsch jämförde honom med Rassendyll, hjälten i äventyrsfilmen ”Fången på Zenda”.
I och med segern avslutade Grut sin elitkarriär. Han hade också med råge levt upp till sin familjs motto: ”Per ardua ad astra” – ”Genom ihärdighet mot stjärnorna”.
Förutom OS-guldet vann William Grut 25 SM-tecken. Av dem fem individuella i modern femkamp: 1938, 39, 40, 44 och 48. Där fanns också fem individuella guld i simning och ett i vattenpolo med SK Neptun. Han blev tvåa när vinterfemkamp var demonstrationssport under OS i St. Moritz 1948.
Som ledare var Grut åren 1960–84 generalsekretare i det internationella femkamps- och skidskytteförbundet (UIPMB). Han var grenledare för de svenska moderna femkamparna 1952 och 60. Vid det senare tillfället bar han den svenska fanan.
För sin OS-seger tilldelades William Grut av Svenska Dagbladet 1948 års bragdmedalj.
Han var under 1950-talet officer i Östersund. Dit återvände han efter år i Frankrike och på Ven. Ett par månader efter sin 98-årsdag avled han i den jämtska staden.
KÄLLA: Olympiaboken