Jämten från Alanäset klev in bland de stora i svensk idrott i mitten av 50-talet. 1955 blev ett fantastiskt år för Sigge: EM-guld på hemmaplan i Falun och framför allt Sveriges första VM-guld, detta vunnet i Moskva, slående de världsledande Sovjetåkarna Boris Sjilkov och Oleg Gontjarenko. Ericsson tilldelades Svenska Dagbladets guldmedalj och var ett av Sveriges stora OS-hopp 1956.
Sigge skulle inte göra någon besviken. På Misurinasjön visade han på 5.000 meter att formen var god. Isen var snabb och solen strålade då Sjilkov skrinnade in på olympiska rekordet 7.48,7, världens näst bästa tid någonsin.
När Sigge gav sig iväg hade förhållandena försämrats något. Redan vid 1.000 m var han nästan fyra sekunder bakom Sjilkov. Svensken höll dock ihop sitt race och landade på silverplats. Tid: 7.56,7.
10.000 meter var Sigges favoritdistans. Det var styrkan på milen som legat till grund för VM- och EM-titeln året innan.
Det blev en fin tävling i dimma och lätt snöfall. Gontjarenko satte tonen genom att slå Hjallis Andersens olympiska rekord. Ryssens tid: 16.42,3. Den räckte dock inte långt när Norges unga hopp Knut ”Kuppern” Johannesen satte upp ett tempo ner mot Andersens världsrekord (16.32,6). ”Kupperns” 16.36.9 satte Sigge Ericsson under svår press – skulle Sigge verkligen kunna matcha norrmannen?
Det kunde han. Vid 8.000 meter var han fyra sekunder före, världsrekordet fanns inom räckhåll. Men på slutet kom tröttheten. Med uppbådande av sina sista krafter klöv Sigge mållinjen på 16.35,9, en sekund före ”Kuppern”.
Sista hotet mot svenskt guld var gammelmästaren Andersen. 32-åringen gav allt, ledde efter drygt halva loppet, men stod inte distansen ut, utan fick nöja sig med sjätte plats.
För Sigge Ericsson blev 1956 det sista stora året. Förutom OS-medaljerna blev de främsta meriterna VM-guld sammanlagt 1955; EM-guld sammanlagt 1955, brons 1954 och 56.
KÄLLA: Olympiaboken