Richard Bruch

Ricky blev snabbt Sveriges mest kände idrottsman, långt innan hans resultat var värdiga den digniteten. Ricky utropade sig som världsbäst, skvallrade om 70-meterskast på träning, men presterade bara drygt 60 på tävlingarna. Inför OS i Mexico City spände han bågen till bristningsgränsen. Det skulle givetvis bli guld. Men där slutade han på åttonde plats, guldet togs av Al Oerter, som tog sitt fjärde raka OS-guld.

Rickys tränare, Kurt Alexandersson, var ett barn av samma anda och de två bildade rena cirkusparet. Bruch galopperade in i uppmärksamhets- och pillermissbruk. Resultaten följde en berg-och-dal-bana. Som bäst blev det EM-silver och OS-brons. Han tävlade i omgångar på sin egen kastplan i Limhamn mot märkliga motståndare, som klubbkanslisten, närhelst väder och vind var de rätta för att notera toppresultat. Ett gyllene undantag var säsongen 1972 då han slog ärkerivalerna Jay Silvester och Ludvik Danek och vann DN Galan på tangerat världsrekord, 68,40 – det första svenska världsrekordet sedan Gunder Häggs dagar. Det följande OS-bronset i München, var friidrottens första blågula OS-medalj på 20 år.

Landslagskarriären tog slut 1985. Han blev diskad efter att ha utdelat en örfil till förbundskaptenen Anders Borgström vid SM.

Totalt tog han elva SM-titlar i diskus 1967–83 och två i kula (1970 och 72). Hans svenska rekord på 71,26, noterat 1984 står sig än i dag. I övrigt tog han EM-silver 1969 och brons 1974. Den 20 maj 2011 förlorade han kampen mot cancern och lämnade jordelivet för gott.
KÄLLA: Olympiaboken