Lars-Erik Wolfbrandt

På vägen mellan Mariestad och Kinnekulle ligger lilla Årnäs, en gång en av Sveriges många bruksorter. I Årnäs växte en syskonskara upp, där två av bröderna skulle bli rubrikskapande på tidningarnas sportsidor. Herold sköt allsvenska fotbollsmål för Örebro SK och AIK, 31 stycken på 54 matcher; den yngre, Lars-Erik, kom att bli blågul friidrottsidol i landslagslinnet.
”Wolfen”, den yngre, var ännu bara en 19-årig talang när han 1948 tog OS-brons på den långa stafetten. Sveriges 4x400-meterlag (Kurt Lundquist, Wolfbrandt, Folke Alnevik och Rune Larsson) knep överraskande tredjeplatsen när både Jamaica och Italien försvann efter skador under loppet. Lars-Erik fortsatte att utvecklas. I EM i Bryssel 1950 blev det brons både på 400 meter och den långa stafetten; vid OS i Helsingfors final på 800 meter. Efter några starka år planades kurvan ut, konkurrensen hårdnade.
Någon mer storinternationell medalj blev det inte efter 1950 för den populäre ÖSK:aren, som också gjorde sig ett namn som trumpetare av klass. Han blev femfaldig SM-vinnare. På 200 meter 1948–49; på 400 meter 1949–50 och 54.
Liksom brodern Herold avled Lars-Erik i Örebro.
KÄLLA: Olympiaboken