Karl-Erik Nilsson

Ett genidrag som gav svenskt OS-guld.
Vid uttagningen inför London 1948 valde riksinstruktören Robert Oksa SM-tvåan i mellanvikt, Karl-Erik Nilsson framför svenske mästaren Karl- Johan Wong. Väl i London beordrades Karl-Erik upp i lätt tungvikt, 87 kg, och tackade för förtroendet med ett svenskt guld, efter tre fall och tre poängsegrar.
Mötet med Egyptens Ibrahim Orabi blev minnesvärt; Karl-Erik lade Orabi på rygg två gånger, vid första tillfället protesterade egyptierna så våldsamt att Karl-Erik tvingades upp på mattan ännu en gång.
Efter ett nytt omvänt livtag låg Orabi på nytt på mattan.
– Är det bra nu, sa Karl-Erik och gick sin väg snabbt – för att slippa kallas upp igen.
I Helsingfors och Melbourne räddade Karl-Erik brons efter knappa poängvinster. Vid VM i Stockholm 1950 hade Karl-Erik guldläge, men en överraskande fallförlust mot Ungerns Gyula Kovacs stoppade svensken.
– Rena slarvet, menade Karl-Erik om den parad på det krysstag som blev ödesdigert.
Medaljsamlingen rymmer, utöver OS-medaljerna, ett VM-brons och sju SM-tecken i följd 1950–56. Hans specialgrepp var krysstaget som slogs med stor snabbhet och precision. Efter karriären var Karl-Erik under en period på 1970-talet rikstränare. Han utbildade sig till brandmästare.
KÄLLA: Olympiaboken