Gunnar Eriksson

Eriksson var de stora mästerskapens man. Han växte upp i den lilla byn Östnor strax utanför Mora och kom i skuggan av byns store idol, ”Mora-Nisse” Karlsson. Han kom nätt och jämt med till OS i S:t Moritz, där betraktades han inte som ordinarie. Vid uttagningarna dagarna före OS åkte han emellertid så bra att han fick chansen att åka 18 kilometer. Där slog han inte bara den store idolen ”Mora-Nisse”, utan även alla finnar och norrmän och knep OS-bronset bakom Martin Lundström och Nils Östensson. Därmed fick han även starta i stafetten, där det som väntat blev svenskt OS-guld. Den relativt anonyme Eriksson återvände alltså hem med OS-guld och OS-brons.
Två år senare fick han även åka VM i USA, där han sensationellt nog vann femmilen med en marginal på 56 sekunder till tvåan Enar Josefsson. Detta utan att ännu ha varit svensk mästare individuellt. Svensk mästare nej. Men världsmästare ja. Det blev inte något individuellt SM-guld, men väl 22 i lag och stafett för IFK Mora.
KÄLLA: Olympiaboken