Ann-Britt Leyman

Sverige hade ett stort OS-år 1948. Bara tre år efter Andra världskrigets slut hade våra idrottare fortfarande ett försteg framför de flesta andra. De blågula friidrottarna tog exempelvis hela tio medaljer. Den stora skörden är en anledning att en prestation som Ann-Britt Leymans blivit förhållandevis bortglömd. Faktum är att ingen svensk friidrotterska, fram till Ludmila Engquists häckvinst 1996, sett till grenens väsen, varit närmare ett OS-guld än Leyman (möjligen kan Linda Haglund, 1980, matcha).
Pälssömmerskan från Göteborg (född i Norums församling nära Stenungsund, död i Hisings-Kärra) var egentligen sprinter (EM-fyra på 100 meter 1946). Men 1948 gjordes också en satsning på längdhopp och resultaten kom snabbt.
OS-finalen (den första kvinnliga någonsin i längdhopp) såg Leyman blott 12 centimeter från segern. Bakom vinnande Olga Gyarmati, Ungern, (5,695) var kampen stenhård: 2) Noemi Simonetto de Portela, Argentina, 5,60; 3) Leyman 5,575 (svenskt rekord) följd av holländskorna van der Kade-Koudijs och Kadelse med sina 5,570 och 5,545 – svenskt brons med en marginal av en halv centimeter! Framgången i London blev Leymans största. I längdhopp blev hon aldrig ens svenskt mästare!
De individuella SM-titlarna vanns i stället på 80 meter 1941; på 100 meter 1942–44 och 1946–49; samt på 200 meter 1942–47 och 1949.
KÄLLA: Olympiaboken