Vid Olympiska Spelen i Atlanta, Georgia, USA 1996 tog Sverige två guld, dubbelt så många som i Barcelona fyra år tidigare, då bordtennisliraren J-O Waldner var ensam svensk guldmedaljör.

I Atlanta var det häcklöparen Ludmila Engquist och kanotisterna Agneta Andersson och Susanne Gunnarsson i K2 som stod för de guldkantade prestationerna.

Första guldet till Ludmila

Ludmila Engquist, tidigare Narosjilenko, segrade på 100 meter häck och gav Sverige landets första OS-guld i friidrott sedan 1976, då Anders Gärderud segrade på 3 000 meter hinder.

Hon blev därmed också den första svenska att ta en olympisk guldmedalj i friidrott, även om hon inte vuxit upp i den svenska idrottsrörelsen. Ludmila blev svensk medborgare bara några veckor före OS i Atlanta.

Finalen blev en stenhård kamp mot slovenskan Brigita Bukovec där Ludmila drog det längsta strået med sex tusendelar av en sekund till godo, som rundades av till en hundradel.

Guldskimmer över Agneta och Susanne

Till OS i Atlanta hade kanotdrottningen Agneta Andersson egentligen lagt av. Efter VM 1994 släppte hon paddeln och flyttade till Australien. Men hon ändrade sig. 1995 flyttade hon hem till Karlstad och gav sig själv en sista chans till ett nytt OS-guld, trots att hon redan hade två guld från OS i Los Angeles 1984.

Agneta och Susanne Gunnarsson hade bara varit några retfulla hundradelar från guldet i K2 500 i Barcelona-OS 1992. Dags för upprättelse!

Men någon fortsatt satsning dem emellan såg det inte ut att bli. 1993 hade paret splittrats av ett uppmärksammat bråk som handlade om att Susanne inte ville foga sig i landslagsledningens program för träning och uppladdning. Inför Atlanta la paret den långvariga konflikten åt sidan och då kom revanschen – liksom försoningen dem emellan.

I finalen öste rutinerade paret Gunnarsson, 33 år, och Andersson, 35 år, på för fullt och det höll hela vägen. Regerande olympiamästarinnan, tyskan Ramona Portwich tillsammans med Birgit Fischer, fick se sig besegrade med 36 hundradelar.

Agneta Andersson och Susanne Gunnarsson vann inte bara OS-guld, de fick också Bragdguldet för sin prestation.

OS-silver till glädje och besvikelse

I sista seglingen i Starbåt trillade allt på plats för Hans Wallén och Bobbie Lohse.

De hade missat medalj med en hårsmån i sista seglingen i Barcelona 1992. Nu kom revanschen.

Allt pekade mot ett brons, det gällde bara att hålla den grekiska båten bakom sig för att bärga det. Men sedan Australiens båt dömts för tjuvstart i den sista seglingen var silveraspiranterna borta ur medaljstriden. Svenskduon Wallén-Lohse såg till att segra i sista seglingen och det svenska silvret var i hamn.

Silver efter finalförlust mot Kroatien

Sällan har ett svenskt OS-silver tagits emot med sådan besvikelse som när handbollsherrarna hade förlorat finalen mot Kroatien. Inför matchen tycktes allt upplagt för att Sveriges världsstjärnor äntligen skulle få sitt efterlängtade OS-guld.

Sverige hade imponerat stort, klarat av de svåraste motståndarna och var klart för sin andra raka OS-final. Nu skulle Sverige äntligen få revansch för guldmissen i Barcelona. Men allt gick om intet efter en bedrövlig matchstart. Stillastående spel, straffmissar och brända frilägen – inget var som det brukade. På mindre än tio minuter stod det 6-1 till kroaterna. Efter en bättre andra halvlek kom ett tappert kämpande Sverige visserligen närmare men föll med uddamålet, 26-27.

Sveriges andra OS-medalj i bågskytte

Bågskytten Magnus Petersson hade nerverna under kontroll när han efter stor dramatik tog sig till final mot hemmafavoriten Justin Huish, USA.

Aldrig tidigare hade det hänt att en svensk slagit ut en sydkorean i ett stort mästerskap. Nu sköt Magnus Petersson bort två koreaner ur tävlingen i Atlanta. I kvartsfinalen slog den 21-årige göteborgaren först ut Yong-Ho Yang och i semifinalen knäckte han världsmästaren i lag 1995, Kyo-Moon Oh.

I finalen blev dock amerikanen Justin Huish för svår. Patriotiska amerikaner hejade och förde oväsen, ett publiktryck som vände sig mot Magnus. Något som emellertid inte bekom honom, sa han efteråt. Men kanske att något av hans mentala skärpa hade förbrukats efter skrällarna mot de båda koreanska favoriterna. I den andra omgången tappade svensken greppet om guldmedaljen.

Någon besvikelse över finalförlusten syntes inte hos svensken som tyckte att tävlingen gått över förväntan.

Lagkappssilver

Det svenska lagkappslaget för herrar på 4x200 meter fritt tog silver i Atlanta, precis som i Barcelona 1992. Svensk startman var Christer Wallin och när Anders Holmertz dök i på andra sträckan låg Sverige endast sjua, med en bra bit fram till de främsta. Anders Holmertz gjorde ett starkt lopp och Sverige växlade som trea bakom Australien och USA efter halva distansen. Avståndet upp till ledande USA hade dock hunnit bli väl stort. Lars Frölander simmade tredje sträckan och såg till att Sverige låg tvåa före Tyskland och Australien när han växlade till siste man, Anders Lyrbring.

Att ge en OS-debutant förtroendet på sista sträckan var en chansning av förbundskapten Hans Chrunak. En chansning som gick hem. Lyrbring hade ett försprång med 1,5 meter till jagande Tyskland och Australien inför sista längden. Lyrbring fick till en perfekt målgång som gjorde att han kunde hålla undan för anstormande tysken Steffen Zesner med 15 hundradelar. Därmed svenskt silver, knappa tre sekunder bakom segrande USA. Tyskland trea.

Åtta svenska medaljer

Genom de de 178 deltagande svenskarna blev det två guld, fyra silver och två brons. Därutöver 15 placeringar bland de sex främsta. Ytterligare sex svenskar hamnade på plats sju till åtta.

Brons blev det för brottaren Mikael Ljungberg i grekisk-romersk stil, 100 kg. Brons också i kanot K4 där damerna bakom prestationen var Susanne Rosenqvist, Anna Olsson, Agneta Andersson och Ingela Ericsson. Agneta Andersson blev alltså dubbel medaljör med både guld och brons i Atlanta.