Motgångar i den individuella värjtävlingen och en svår lottning i lagtävlingen talade inte för Sverige när lagtävlingen i värja skulle avgöras i Montreal.

Många nationer var ute efter revansch på favorittyngda Sverige som vid de senaste tre årens världsmästerskap hade tagit fyra VM-guld av sex möjliga och hade sex segrar i rad i världscupen. Rolf Edling var individuell världsmästare 1973 och 1974 och det svenska värjlaget hade vunnit lag-VM både 1974 och 1975.

Tung start i den individuella tävlingen

Men OS i Montreal hade inte börjat lyckosamt för de svenska värjfäktarna. I den inledande individuella värjtävlingen hade visserligen Sverige, liksom stornationerna Ungern och Västtyskland tre man i semifinal. Men därefter var det roliga slut för svensk del.

Bäst gick det för Västtyskland som visade styrka när Alexander Pusch blev olympisk guldmedaljör och Jürgen Hehn tog silvret.

I Ungerns lag fanns ”svenskdödaren” Kulcsar som både slagit ut Göran Flodström och sedan Hans Jacobson i semi.

Rolf Edling gick förvisso till final där sex fäktare gjorde upp. Men turen var inte på Edlings sida. Han slutade sexa och sist i finalgruppen trots att han bara hade en matchvinst mindre än segraren Pusch.

I matchen mellan Edling och tyske Hehn och vid ställningen 4–4 i stötar, fick Hehn en tvivelaktig femte stöt godkänd. Förlust för Edling som därmed ställdes utanför den omfäktning om guldet där Pusch, Hehn och Kulcsar gjorde upp.

Lottningen talade inte för svenskarna

Lagtävlingen skulle kunna bli en svensk revansch, men Sverige hade fått en svår lottning. Det gällde att besegra Sovjet i kvartsfinalen och Ungern i semifinal för att nå finalen.

Ryssarna stökade man av med klara 9-4 men mot Ungern blev det tuffare. Den helt avgörande matchen stod mot svenskspöket Kulcsar. Men yngste man i svenska laget, förstereserven Leif Högström hade nerverna under kontroll i det prekära läget och besegrade Kulcsar med 5-4.

Västtyskland hade haft en enklare väg till finalen, även om Schweiz bjöd på hårt motstånd i semifinalen som tyskarna till slut vann med 8-7.

Finaldramat

Finalen började allt annat än bra för svenskarna. Vid underläge 1-2 i matcher gällde det för Göran Flodström att hålla ställningarna genom att slå Jürgen Hehn, den olympiske silvermedaljören. Göran fäktade bra men mitt i matchen sjönk han ihop på pisten efter en stöt från Hehn. Läkaren konstaterade att han drabbats av en muskelsträckning och måste bryta. Flodström fördes bort för vård. Efter regeldiskussioner blev det klart att den svenske reserven Carl von Essen fick sättas in som ersättare i den avbrutna matchen. Helt oförberedd och ouppvärmd. Men den rutinerade von Essen som nu gjorde sitt tredje OS, satsade offensivt och gjorde det bra. Tyvärr räckte det inte, knappast möjliga förlust med 5-4.

Därmed stod det 1-3 i matcher till Västtysklands favör.

Men ingenting är över förrän det är över. Den svenska lagmoralen, där alla backade upp varandra, blev avgörande. Hans Jacobson och Leif Högström såg till att kvittera efter storstilad fäktning.

Lagets rookie Leif Högström gjorde processen kort med olympiamästaren Pusch och vann med 5-1.

Lagen följdes åt till ställningen 5-5, då fyra matcher återstod. Carl von Essen vann med 5-3 över Pusch och Sverige tog ledningen med 6-5.

Därefter åstadkom Hans Jacobson en mirakelvändning vid underläge 1-4 mot Hehn. Tyskens nerver var i dallring och Jacobson kunde efter olidlig spänning ta hem matchen med 5-4.

Rolf Edling fick sedan chansen att avgöra mot Behr i en match som slutade 5-3 och därmed säkrade han guldet. Slutställning 8-5 till Sverige.

Svenskarnas jämnhet där alla bidrog med två segrar var, blev avgörande mot ett ojämnt Västtyskland där Behr till exempel blev utan seger.

Carl von Essen och Leif Högström blev matchjältar i det svenska guldlaget.

Speciellt inhoppande reserven von Essen gjorde det briljant när han vann två matcher av fyra, däribland seger mot den individuelle segraren Alexander Pusch.

Text av Sten Feldreich, SOF Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.