De svenska seglarparet John Albrechtsson och Ingvar Hansson vann guld i tvåmans kölbåt under OS i Montreal 1976. Ett svenskt OS-guld som kom lite i skymundan av de svenska gulden av Bernt Johansson i linjelopp och Anders Gärderud i friidrott.

Läs Ingvar Hanssons egna minnen av hans och Johns prestation i Lake Ontarios vatten.

Sedan paret John Albrechtson/Ingvar Hansson vunnit alla seglingarna förutom en på för-OS inför Montreal-OS 1976, var de guldfavoriter. Förväntningarna infriades med råge.

– Inför sista seglingen kunde bara ett haveri stoppa oss från guldet. Jag glömmer aldrig vår serie 4-1-2-1-7-2-1, säger Ingvar Hansson, gast på båten Virrvarr i klassen Tempest.

Tempest är en tvåmans kölbåt, en fullfjädrad racerbåt med ett bärande skrov som planar lätt och där gasten hänger i trapets.

omaka par, perfekt team

Utmärkande för Ingvar Hansson var hans styrka och storlek; två meter lång och 110 kilo – som skapt för att hänga i trapetsen i hårt väder.

Det omaka paret John Albrechtson, 176 lång, 65 kilo och bjässen Ingvar Hansson blev ett team i början av 70-talet sedan Johns tidigare gast fått ryggproblem. Båda kom från Göteborg och var med vid OS i München 1972 då paret blev fyra vid seglingarna i Kiel.

– Den båten läckte överallt och var egentligen världens långsammaste. Ändå lyckades vi bli fyra i Kiel. Mest berodde det på att vi passade så bra ihop.

Båda kände att om de kan göra så här bra resultat med en dålig båt, vad skulle resultatet kunna bli med en bra? 1974 köpte de en tysk Tempest, Virrvarr, och den var fantastisk.

Det samspelta paret kommunicerade ständigt ombord. John hade koll på konkurrenterna i närområdet och Ingvar hade koll på märkena längs banan och vad som hände föröver.

Saknad kompis

John Albrechtson var en av världens bästa seglare och deltog vid tre olympiska sommarspel 1968-1976, men gick bort med bössan i hand, 49 år gammal 1985.

– Det tog hårt när en kompis gick denna väg, och man vet aldrig innan. Jag såg inga tecken efter många mil i bil tillsammans fram och tillbaka genom Europa. De följande åren var oerhört jobbiga och sorgen sitter fortfarande i, säger Ingvar Hansson drygt 40 år senare.

– John var väldigt noggrann och jag lärde mig enormt mycket av honom. Framför allt att aldrig lämna något åt slumpen. När vi seglade tänkte vi aldrig efteråt att ”det här borde vi ha gjort”. För vi hade tänkt på allt. Det har följt mig hela livet att leva upp till Johns sätt att tänka och att vara.

Känsla för detaljer som förändrade sporten

Med sin båt Virrvarr vann duon det olympiska guldet i överlägsen stil, mycket beroende på sina minutiösa förberedelser. Exempelvis hade de, till skillnad från konkurrenterna, skräddarsydda, kroppsnära dräkter utan fladder för att minska luftmotståndet.

De jobbade ständigt med att utveckla olika detaljer så att båten skulle bli snabbare. Bland annat testade de att vända på mastkurvan. En mastkurva är hur mycket och åt vilket håll masten böjer sig, vilket är avgörande för båtens seglingsegenskaper. Genom att vända på mastkurvan blev storseglet bukigt i toppen och platt nertill när det fångade vind. Helt tvärt emot gängse lösning.

– John hade seglat Starbåt i Acapulco vid OS 1968 och fick inte vind i seglen i de guppiga förhållandena. Sedan dess hade han alltid fnulat på hur man skulle kunna få bättre fart på grejerna genom att vända på mastkurvan och på så sätt modifiera seglets karaktär.

Förändringen fick båten att gå betydligt snabbare. I dag har alla tävlingsseglare en mastkurva som gör seglen bukiga i toppen och flata nertill.