Sverige har arrangerat ett sommar-OS genom tiderna – 1912 i Stockholm. Men visste du att vi även var medarrangör av ett annat sommar-OS? År 1956 hölls de olympiska ryttartävlingarna på Olympiastadion i Stockholm, medan resten av spelen avgjordes på andra sidan jorden i Melbourne, Australien.

Uppdelningen berodde på en till synes trivial sak: Australiens stränga karantänregler för hästar. Men vägen dit – hur Stockholm överhuvudtaget fick chansen att kliva in som räddare – är en historia om en räddningsoperation inom den olympiska rörelsen, ett telegram från Aten och en ekonomisk succé ingen riktigt vågat hoppas på.

En rösts marginal

Endast en röst avgjorde till Melbournes favör när Melbourne utsågs till arrangör av sommar-OS 1956. Huvudkonkurrenten Buenos Aires förlorade – men hade IOK-ledamöterna vetat vilken problematik ridsporten skulle drabbas av i och med valet av Melbourne, hade rösterna förmodligen fördelats annorlunda.

De australiska jordbruksmyndigheterna var stenhårda vad gällde landets karantänregler, i synnerhet som det skulle komma hästar från hela världen. Sex månaders karantän gällde – icke förhandlingsbart. I praktiken innebar det att olympiska ryttartävlingar i Melbourne bara var att glömma.

IOK splittrat

Internationella Olympiska Kommittén var splittrad i hur frågan borde lösas. Flera tunga IOK-medlemmar menade att det vore emot hela den olympiska tanken att dela spelen genom att hitta en alternativ plats på annat håll i världen.

Ett förslag var att hålla tävlingen i Melbourne och låta de tävlande ställa upp med inhemska hästar som lottades ut bland ryttarna. Ett annat förslag var att helt stryka ridsporten från OS-programmet denna gång, något som väckte starka känslor.

Med röstsiffrorna 30–13 vann förslaget att hitta en ny tävlingsort. Klar majoritet kan tyckas – men för att få igenom ett sådant beslut krävdes två tredjedelars majoritet, det vill säga 29 röster. Det räckte precis.

IOK kom sedan att ändra ansökningshandlingarna för kommande OS-arrangörer och krävde garantier för att samtliga olympiska sporter skulle vara genomförbara.

Sverige klev fram

Sverige visade snabbt intresse för att ta över ryttararrangemangen. Sverige hade tunga namn både inom IOK och i det internationella ridsportförbundet – och det var för övrigt på svenskt initiativ som ridsporten kom med på det olympiska programmet 1912. Sverige var en stornation inom ridsporten.

I september 1953 fick IOK-ledamoten Bo Ekelund frågan av Dagens Nyheter om inte Sverige borde ta chansen att bli OS-arrangör igen. Ekelund nappade på idén, vilket blev upptakten till en rad snabba insatser – även om det fanns skeptiker inom ridsporten som menade att Stockholm saknade en lämplig arena. Ridsporten hade nämligen tidigare nekats att tävla på Olympiastadion.

Råsunda fotbollsstadion kom på tal som tänkbar huvudarena, men inte till priset av en förstörd gräsmatta. Solvalla travbana var ett annat alternativ som diskuterades.

I november 1953 togs beslutet att Stockholm skulle söka arrangemanget. Bo Ekelund och Gustaf Dyrssen, ordförande i Sveriges Centralförening för Idrottens Främjande – samma organisation som arrangerade OS 1912 – fick i uppdrag att formulera en ansökan och bearbeta IOK.

Telegrammet från Aten

Den 13 maj 1954 skulle IOK besluta i frågan. Under IOK-sessionen i Aten telegraferade Bo Ekelund dagen innan: "Goda chanser vi får Ryttar-OS, sänd fler telegram till IOK från staten, kommunen, SOK."

Dagen därpå kom svaret: "Stockholm won equestrian games please start organisation work. Bo, Gustaf."

Resultatet av omröstningen gav: Stockholm 25 röster, Paris 10 röster, Rio de Janeiro 8 röster, Berlin 2 röster och Los Angeles 2 röster. Avgörande ska östblockets sju röster ha varit – samtliga gick till Stockholm.

Olympiastadion – och Järvafältet

Beslutet att använda Olympiastadion som huvudarena var klubbat och klart. Nu gällde det att bestämma var hinderbanan för fälttävlan skulle byggas – antingen söder om stan i Tullingetrakten, eller på Järvafältet nordväst om Stockholm. Det blev Järvafältet.

I maj 1955 meddelade SOK att man även kunde tänka sig att ta över den moderna femkampen, men det blev aldrig aktuellt – i den moderna femkampen rids det på hästar från arrangörslandet.

En ekonomisk succé

Ekonomiskt var ryttar-OS ett riskprojekt. Den slutliga budgeten låg på runt två miljoner kronor och de huvudsakliga intäkterna – 1,4 miljoner – väntades komma från biljettförsäljningen. Staten stod för en förlustgaranti på 150 000 kronor och Stockholms stad bidrog med 50 000 kronor.

Någon förlustgaranti behövde aldrig betalas ut. Aldrig tidigare hade så många ryttare och nationer samlats till en olympisk ridsporttävling: 36 ryttare från 17 nationer i dressyr, 56 från 19 nationer i fälttävlan och 66 från 24 nationer i hoppning. Spelen omsatte totalt nära 2 500 000 kronor. Vinsten blev 300 000 kronor. Succén var ett faktum.

Sten Feldreich