När snön lägger sig över bergen i Bormio i februari 2026 skriver den olympiska rörelsen historia. För första gången tävlar världens bästa skidbestigare om olympiskt guld – en sport där idrottare klättrar uppför alpina sluttningar med skidor på ryggen och sedan flyger nerför i halsbrytande fart. Men få vet att de följer i fotspåren av de djärvaste bestigningarna som en gång belönades med olympiskt guld.

Detta är berättelsen om hur bergsbestigningens äventyr blev olympisk sport – i två omgångar.

När döden bars hem som en guldmedalj

Chamonix, februari 1924. Första vinter-OS i historien når sitt slut. I avslutningsceremonin händer något ovanligt: olympiska rörelsens grundare, baron Pierre de Coubertin, kliver fram med ett särskilt pris. Ingen tävling har ägt rum, inga idrottare har kämpat i snön. Ändå delas en guldmedalj ut – för alpinism.

Mottagaren är överstelöjtnant Edward Strutt, som tar emot medaljen på uppdrag av sin expedition. Två år tidigare hade hans team, lett av general Charles Granville Bruce, tre gånger försökt nå toppen av Mount Everest. De misslyckades. Vid tredje försöket svepte en lavin med sig sju sherpas. Alla dog.

Och ändå: de fick olympiskt guld.

Bland expeditionens medlemmar fanns George Mallory, mannen som skulle svara "eftersom det finns där" när någon frågade varför han ville bestiga Everest. Han skulle aldrig se sin olympiska medalj. Bara månader efter ceremonin i Chamonix försvann Mallory under ännu ett försök att nå Everests topp. Hans kropp återfanns inte förrän 1999, högt uppe på berget där han dog.

Ett dödligt pris

Tanken på olympiskt pris för alpinism hade funnits sedan 1894, när IOK grundades. Men det dröjde 30 år innan idén blev verklighet. När det väl skedde, blev resultatet makabert: de flesta som fick medaljen var redan döda.

Priset delades ut vid tre tillfällen:

• 1924: Mount Everest-expeditionen 1922. Tretton bergsbestigare belönades – tolv britter, en australiensare och sju sherpas (posthumt).
• 1932: De tyska bröderna Franz och Toni Schmid för första bestigningen av Matterhornets fruktade nordvägg. De hade cyklat från München till berget och nådde toppen den 1 augusti 1931. IOK beslutade att belöna bedriften med en guldmedalj under OS i Los Angeles 1932. Den tyske IOK-ledamoten Theodor Lewald tog emot priset i klättrarnas frånvaro. Den 5 september 1932 delade Lewald ut medaljerna vid en särskild ceremoni i München. Men den yngre brodern Toni hade redan dött innan OS – han föll till sin död i maj samma år vid ett försök att bestiga Wiesbachhorn i österrikiska Hohe Tauern. Hans medalj överlämnades till faderns händer.
• 1936: Det schweiziska makarna Günter och Hettie Dyhrenfurth för sin Himalaya-expedition 1934, där Hettie satte höjdrekord för kvinnor på 7 300 meter – ett rekord som stod i 20 år.

Detta sista pris delades ut mitt under Berlin-OS 1936, trots att paret var judiskt och hade flytt Nazi-Tyskland. Günter reste ensam till Berlin för att ta emot priset, och stod rakt under Hitler, Göring och Goebbels utan att höja armen i hitlerhälsning.

1946 avskaffades priset. IOK-ledamöterna hade börjat oroa sig: uppmanade medaljer människor att ta dödliga risker? Statistiken talade för sig själv.

Bergens födelse som sport

Men hur började allt? Hur blev bergsbestigning – denna urgamla strävan att nå höjder – en sport?

Historien börjar 1760 i Chamonix, Frankrike. En ung man från Genève vid namn Horace-Bénédict de Saussure stirrar upp mot Mont Blanc, Europas tak på 4 810 meter. Han blir besatt. Så besatt att han utlovar en enorm belöning till den som kan hitta vägen till toppen.

På den tiden trodde bönderna i Alperna att det var omöjligt att överleva en natt högt uppe i bergen. Att försöka bestiga Mont Blanc verkade som vansinne.

Allt förändrades när en lokal ädelstensletare vid namn Jacques Balmat av misstag tillbringade en natt på Grand Plateau – och kom tillbaka levande. Plötsligt öppnades en ny värld: tänk om man kunde dela bestigningen på två dagar och campa på berget?

8 augusti 1786 nådde Balmat tillsammans med stadsläkaren Michel-Gabriel Paccard toppen av Mont Blanc. Modern bergsbestigning var född.

Vad som började som vetenskaplig nyfikenhet blev snabbt sport. På 1850-talet exploderade intresset – den "gyllene tidsåldern" av alpinism hade börjat. Engelska bergsbestigare i tweeddräkter, försedda med primitiv utrustning, tog sig an de mest omöjliga topparna. 1865 besteg Edward Whymper äntligen Matterhorn, men fyra av hans kamrater dog på nedvägen. Tragedin chockade Europa men gjorde bergsbestigning ännu mer känt.

När skidorna kom till bergen

Med tiden som utrustningen har blivit allt bättre växte också sporten skidbestigning fram, eller ski mountaineering som det heter på engelska (ofta förkortat "skimo").

Tekniken utvecklades: lätta skidor med speciella bindningar som kunde frigöra hälen vid uppförsbacken, "stighudar" (syntetiska skinn) under skidorna för grepp i uppförsbacken, och sen full fart nedför när de drogs av.

I mer än 100 år förblev skidbestigning en nischsport, populär i Alperna men okänd för de flesta. Men sporten växte. 2002 hölls första VM i Frankrike. Världscupen etablerades. Italien, Frankrike och Schweiz dominerade.

Återkomsten till OS

2020 gjorde skidbestigning debut i ungdoms-OS i Lausanne. Det blev en succé och Sverige deltog för första gången på europeiska ungdoms-OS i Friuli-Venezia Giulia 2023 med Elsa Hedin och Max Österberg.

2021 kom det historiska beskedet: ski mountaineering skulle bli olympisk gren i Milano Cortina 2026. Efter 90 år återvänder en form av alpinism till OS – inte som ett pris för det som redan skett, utan som en riktig tävling.

En cirkel sluts

Det finns en viss poesi i att skidbestigning återvänder till OS där bergsbestigning en gång belönades. 1924 handlade det om att hylla dem som vågade. 2026 handlar det om att tävla – men essensen är densamma.

Det är fortfarande bergen. Det är fortfarande kampen mot gravitationen, elementen och den egna kroppen. Det är fortfarande jakten på gränser, på att nå högre.

Skillnaden är att i dag överlever deltagarna för att berätta historien själva.

När Edward Strutt tog emot alpinism-medaljen i Chamonix 1924 lovade han att en dag bära den till toppen av Mount Everest. Han hann aldrig uppfylla löftet. Men 2012 bar den brittiske bergsbestigaren Kenton Cool upp Arthur Wakefields medalj (en av 1922 års expeditionsmedlemmar) till Everests topp – 90 år för sent, men löftet var uppfyllt.

I februari 2026 kommer nya bergsbestigare – på skidor – att skriva nästa kapitel i denna äventyrliga historia. De bär inte sina medaljer till toppen. De kämpar om dem där, i den tunna luften, i den djupa snön, där bergen möter himlen.

Precis som det var tänkt från början.

Källor:

• www.olympedia.com Länk till annan webbplats.
• https://www.mentalfloss.com/article/647828/olympic-alpine-prize-most-dangerous-sport Länk till annan webbplats.
• http://america.aljazeera.com/articles/2014/2/5/-the-most-beautifulkindofheroismthatisnolongeranolympicevent.html Länk till annan webbplats.