Peter Reinebo – 30 år hos SOK och 15 OS
Efter 30 år på SOK gick Peter Reinebo i pension i april 2025. Han har varit med i den svenska truppledningen under 15 olympiska spel med början i Atlanta 1996 – åtta sommar-OS och sju vinter-OS. Nu hedras han med SCIF:s (Sveriges Centralförening för Idrottens Främjande) utmärkelse Prinsens plakett för sina insatser för svensk idrott.
Här tittar Peter i backspegeln och delar med sig av minnen som sticker ut från sina år i den olympiska rörelsen.

Peter Reinebo visar upp utmärkelsen Prinsens plakett. Foto: SOK.
SCIF (Sveriges Centralförening för Idrottens Främjande) bildades 1897 och är landets första centrala idrottsorganisation. Utmärkelsen Prinsens plakett instiftades 1948 till minne av prins Gustaf Adolf och tilldelas personer som genom värdefulla insatser som idrottsledare fört idrottsrörelsen framåt.
Bland tidigare mottagare finns Pia Sundhage, Jörgen Persson, Olle Dahlin och Rikard Grip. 2025 fick Peter Reinebo ta emot den för sina gärningar inom Sveriges Olympiska Kommitté.

Peter Reinebo tillsammans med SCIF:s ordförande Rajne Söderberg och verksamhetschef Lena Wallin Kantzy. Foto: SOK.
Topp och Talang – ett paradigmskifte
Som ny på SOK 1996 fick Peter uppleva tillkomsten av Topp och Talang, stödprogrammet som skulle förändra förutsättningarna för svenska olympier och coacher. Tidigare saknades precision på stödet – och det var dessutom förhållandevis lite pengar.
– Sverige hade gjort svaga resultat i både vinter- och sommar-OS 1992, 1994 och 1996. Det innebar att det fanns något att samlas kring. "Vi måste göra något!", berättar Peter.

En av de första Talangselektionerna som SOK genomförde, Bosön 1999. Foto: SOK.
Efter Sveriges misslyckade OS-kampanj för sommarspelen 2004 (som tillföll Aten) öppnades möjligheter att ta vara på engagemanget. Företagsledaren Olof Stenhammar gjorde en stor insats tillsammans med SOK:s ordförande C-G Anderberg och sportchef Stefan Lindeberg för att få till Topp och Talang.
Samtidigt visade ishockeyförbundets ordförande Rickard Fagerlunds en solidarisk inställning som fick ledarna från både stora och små förbund att sluta upp: "Vi större förbund klarar oss ganska bra, men det är skit att de mindre förbunden inte kan få ut sin fulla potential. Vi måste hjälpas åt mer!"

SOK:s ordförande CG Anderberg och Olof Stenhammar. Foto: TT.
Droppen som fick bägaren att rinna över i Nagano
Peter minns tydligt när det politiska genombrottet kom:
– Jag glömmer aldrig när vi stod i den alpina backen i Nagano 1998 och höll tummarna för Fredrik Nyberg. Men det sprack och blev ingen medalj. Leif "Blomman" Blomberg, den gamle Metallordföranden som då var idrottsminister, blev emotionell och uttryckte "För f-n, vi måste göra något! Det här går inte!".
Då sa Olof Stenhammar: "Du vet, vi har en idé. Vi måste satsa tillsammans!" Blomman spetsade öronen och de två gick åt sidan och pratade", berättar Peter vidare.
Kort därefter tog Blomberg ärendet till regeringssammanträdet – ett ovanligt oanmält ärende. Han fick med sig regeringen, inklusive statsminister Göran Persson. Tragiskt nog dog Blomberg kort därefter i en hjärtinfarkt, och det blev den nye idrottsministern Lars Enqvist som genomförde programmet.
– Att ha varit med att utveckla ett behovsstyrt system och hållit i det så att vi inte återgått till politisk fördelning av pengar – det har varit väldigt viktigt för mig, säger Peter.

Friidrottaren Erica Johansson var en av de aktiva som deltog när SOK samlade de aktiva i Örebro som en av förberedelserna inför Sydney 2000. Foto: SOK.
Professionella OS-förberedelser
Inför sommarspelen i Atlanta 1996 hade SOK för första gången ett gemensamt förläger för att få så bra förberedelser som möjligt. Till vinterspelen i Nagano 1998 och till sommarspelen i Sydney 2000 genomfördes också gemensamma förberedelser.
Men Peter minns så väl när de insåg att det inte riktigt dög. Inför Salt Lake 2002 skulle längdåkare och skidskyttar förbereda sig för att tävla på hög höjd, men förberedelserna inte optimala. Delvis tränade de på fel höjd, lagen var splittrade och miljöerna var för olika OS-situationen. På skidskyttarnas träningsanläggning hade skjutbanan en lätt lutning.
– Det blev tydligt att vi måste hitta bättre rutiner så att OS-förberedelserna blev riktigt bra. Jobba tätare ihop med idrotterna och hjälpas åt att kvalitetssäkra förberedelserna, säger Peter.
SOK startade därför ett coachprogram för ansvariga förbundskaptener, skapade en gemensam Olympic Camp året innan OS, och införde ordentliga rekresor till OS-orten långt i förväg. Något som Peter kan konstatera har varit avgörande.

Anna Olsson (då Dahlqvist), Lina Andersson, Thobias Fredriksson och Björn Lind - OS-guldmedaljörerna i sprintstafett i Turin 2006. Foto: Bildbyrån.
Turin 2006 – genombrottet för sprinten
Effekterna av SOK:s insatser med Topp och Talang och bättre OS-förberedelser fick ett tydligt genomslag 2006. För längdåkarna hade sprint kommit in på programmet fyra år tidigare och nu skulle det avgöras i bergen utanför Turin.
Med förbundskapten Inge Bråten, starka sprintåkare som Björn Lind och Thobias Fredriksson på herrsidan och Lina Andersson och Anna Dahlberg (numera Olsson) på damsidan samt bra preparering på hög höjd blev det många sprintmedaljer. Ola Ravald och HC Holmberg hade utvecklat det som kom att kallas "känguru-staktekniken" som gav väldigt bra utväxling. SOK hade också varit noga med förberedelserna som kontrast till 2002 – ett eget boende för längdåkarna för att ha nära till tävlingsarenan och egen kock för att nämna några.
– Jag minns hur det började bubbla i truppen, framgång föder ju framgång. Det lossnade för Sverige och spelen blev riktigt bra, säger Peter.
Kvaliteten och precisionen i SOK:s arbete har stadigt förbättrats och Peter kan konstatera att det här är viktiga framgångsfaktorer som bidrog till att Sverige gjorde sitt bästa vinter-OS 2022 och det bästa sommar-OS 2024 sedan 2000.

Det var en folkfest utan like under beachvolleyturneringen i Paris 2024 där David Åhman och Jonatan Hellvig kammade hem OS-guldet till Sverige. Foto: Bildbyrån.
Peters egna favorit-OS
– Sydney 2000, London 2012 och Paris 2024 är tre sommarspel som haft det mesta – transporter, arenor, förutsättningar, OS-byar plus bra för publiken. Folklighet, fina arenor och de byggde inte arenor de inte behövde i framtiden.
Från Paris 2024 tar Peter särskilt med sig att det blev den svenska OS-truppens mest framgångsrika sommarspel sett till nationsranking (16:e plats) sedan Los Angeles 1984.
Vad gör du nu, Peter?
– Jag är nöjd och glad med det som varit och nu ser jag fram emot nästa kapitel med mer tid för familj, vänner och andra intressen. Det har varit fantastiskt stimulerande att varje dag under 30 år få arbeta med olympisk toppidrott, bidra till utveckling samt fina resultat, och följa alla högmotiverade, duktiga och trevliga idrottare och ledare.
Peters oförglömliga ögonblick
Med 15 OS bakom sig finns såklart en massvis med minnesvärda anekdoter. Här berättar Peter om några av de mest oförglömliga.

Stefan Holm från Aten 2004. Foto: TT.
Förtroligt och svettigt i Aten 2004
Från Aten har jag en oförglömlig anekdot med Stefan Holm. När Stefan hade vunnit sitt guld låg det på min lott att gå med honom under läktaren till presskonferensen. Han hade fått sin lagerkrans om huvudet och sa plötsligt till mig:
”Du Peter, vet du vad? Jag ska bli pappa och det är nog större än det här!”
Det var sonen Melvin som väntades. Det var fint att han vill dela med sig av.
Från kanotguldet i Aten med Markus Oskarsson och Henrik Nilsson K-2 1 000 meter har jag också ett annorlunda minne. Coacherna cyklade ju längs strandkanten för att följa loppen. Från läktaren där jag satt var det svårt att se starten och jag ville se den. Tog mig till strandbanken, men fick aldrig tag i någon cykel. Tänkte att ”jag är ändå i hyfsad form” så jag sprang med hela loppet vid sidan om. Det gick bra de första 500 meterna, sedan fick jag syra. Väl framme var jag helt slut och genomsvettig. Jag grät av glädje och svettades kopiöst.
Kastad i sjön av guldseglarna – London 2012
Fredrik Lööf och Max Salminen tog efterlängtat guld i Starbåt 2012. Peter och förbundskaptenen följde sista seglingen från en gummibåt.
"Vi såg att racet gick bra, men visste inte placeringarna. Killarna visste inte heller, och det var med spänd förväntan vi inväntade slutresultatet. Så kom meddelandet från arrangörerna: ”Sverige har vunnit!”. Från gummibåten såg vi hur Fredrik och Max hoppade och studsade i båten och vi susade in med vår gummibåt för att ta emot dem i hamnen med svenska flaggor.

Islängda Peter Reinebo och Max Salminen efter OS-guldet i segling 2012. Foto: Bildbyrån.
De kommer in i hamnen och är glädjerusiga förstås. De får för sig att slänga mig i vattnet som ”tack för kaffet” för att vi hjälpt dem. Men jag var ju i ansvarsposition och hade en massa viktiga papper i fickorna och mobilen full med kontaktuppgifter. Jag skrek ”stopp, stopp”, men de lyssnade ju inte på mig utan de kastade i mig från bryggan Det var kul att bli ikastad, för det var guldglädje. Men mindre kul att försöka få reda på sina blöta papper och förstörda telefon och försöka få ordning på det. Ett speciellt minne!
Bajskorvar i Rio
Alla OS-minnen är inte lika glada. Rio 2016 var dåligt arrangerat med undermålig OS-by. Byggarbetarna hade i protest slängt ner cement i avloppen innan de lämnade.
"Jag kommer ihåg hur det började rinna från innertaket när avloppsledningarna sprängdes. Vi jobbade i flera nätter för att få ordning innan de aktiva anlände. Men jag minns när Mattias Andersson, målvakt i handbollslandslaget och en av de första som fick nycklarna till sin lägenhet, klev in på vårt kontor och ropade: ”Fan, det flyter bajskorvar i vår lägenhet! Det är kaos!” Det var ju en backlash som inte var så kul. Ett Rio-minne av det mindre angenäma slaget!
KÄLLA: Sten Feldreich, SOF Bulletinen.







