De olympiska sommarspelen 1976 i Montreal gick till historien inte bara för sina idrottsprestationer – utan för en politisk kris som splittrade den olympiska rörelsen, och för ett ekonomiskt fiasko som befolkningen i Montreal och Québec fick betala av i tre decennier.

Stadion som inte var klar

Redan innan spelen ens hade börjat var det tydligt att Montreal hade underskattat uppgiften. Olympiastadion – snart döpt till "The Big Owe" av en kritisk kanadensisk tidning – stod inte klar till invigningsceremonin den 17 juli. Utanför kamerornas synfält höll personal fortfarande på att röja undan byggskräp samtidigt som ländernas trupper tågade in på arenan. I slutspurten hade 3000 byggarbetare arbetat dygnet runt i skift för att spelen överhuvudtaget skulle kunna genomföras.

Den ursprungliga kostnadskalkylen för anläggningarna uppgick till omkring 120 miljoner kanadensiska dollar. Slutnotan landade på 1,5 miljarder – en överskridning på nära 800 procent. Arenans torn och det planerade hängande taket färdigställdes inte förrän 1987, elva år efter spelen. Skulden delades mellan staden Montreal och provinsen Québec och var inte slutbetald förrän 2006.

Orsakerna var flera: en orealistisk tidsplan, omfattande strejker som kraftigt reducerade antalet arbetsdagar, råvarupriser som skenade i kölvattnet av oljekrisen 1973 samt det dygnet-runt-arbete i slutskedet som drev upp övertidskostnaderna. Montreals borgmästare Jean Drapeau hade inför spelen försäkrat medborgarna att ett underskott var lika omöjligt som att en man skulle föda ett barn. Det påståendet åldrades snabbt.

Politiska kriser

Ovanpå de ekonomiska turerna kom en politisk kris som hotade att urholka spelen inifrån.

Konflikten hade sin grund i Sydafrikas apartheidregim. Sedan slutet av 1960-talet hade Sydafrika i praktiken isolerats från internationell idrott, och flera afrikanska stater hade aktivt drivit denna linje inom den olympiska rörelsen.

I juni 1976, bara veckor innan OS-starten, genomförde det nyzeeländska rugbylaget All Blacks en turné i Sydafrika. För de afrikanska staterna var det tillräckligt: de krävde att Nya Zeeland skulle uteslutas från spelen i Montreal.

IOK stod fast vid sin linje. Rugby hörde inte hemma på det olympiska programmet och organisationen saknade mandat att bestraffa ett land för en icke-olympisk idrotts agerande. Nya Zeeland fick stanna. Merparten av Afrika lämnade.

26 länder uteblev

Totalt 26 nationer bojkottade spelen. 22 av dem tävlade inte alls, däribland Kenya, Nigeria, Uganda, Tanzania och Etiopien. Ytterligare fyra länder – Kamerun, Egypten, Marocko och Tunisien – hade några atleter som hunnit tävla innan länderna drog sig tillbaka.

Konsekvenserna märktes tydligast på friidrottsarenan. Tanzaniern Filbert Bayi och nyzeelänningen John Walker hade dominerat 1 500-metersscenen och förväntades mötas i ett historiskt lopp. Walker fick springa ensam mot klockan – och vann. Bayi var inte där. Även boxningen påverkades kraftigt av de afrikanska ländernas frånvaro.

ÄVEN TAWAIN BOJKOTTADE

En separat politisk strid rörde Taiwan. Kanada hade 1970 erkänt Folkrepubliken Kina och vägrade tillåta Taiwans delegation att tävla under sitt officiella namn, Republiken Kina – vilket Peking skulle ha sett som en politisk markering. Taiwan vägrade att acceptera ett alternativt namn och valde att stanna hemma.

Politikens påverkan på idrotten

Händelserna i Montreal ställde frågor som inte försvann: Hur mycket inflytande bör idrottens organisationer ha över staters politiska ageranden utanför idrottsarenan? Hur ska OS förhålla sig till länder som isolerats på grund av brott mot mänskliga rättigheter?

Frågorna skulle återkomma – och eskalera – vid sommar-OS i Moskva 1980.