Agneta Andersson och Susanne Gunnarsson hade redan bevisat att de var en guldvärd kombination. Vid OS i Barcelona 1992 tog den svenska K-2:an silver, bara tolv hundradelar bakom Tysklands Ramona Portwich och Anke von Seck. Framtiden borde ha handlat om att ta det sista steget till guld tillsammans.

Istället sprack allt.

Konflikten som slet isär svensk kanot

Inför VM 1993 ville Susanne Gunnarsson sköta sin uppladdning tillsammans med maken Rolf, som fungerade som hennes personlige tränare. Det accepterade inte landslagsledningen under Monika Svedman, som krävde att alla paddlare följde det gemensamma programmet. Konflikten blev snabbt en fråga om lojaliteter – Anna Olsson och Agneta Andersson ställde sig bakom landslagsledningen, medan Susanne upplevde sig utfrusen och mobbad. Agneta i sin tur menade att Rolf Gunnarssons närvaro och inblandning var ett irritationsmoment som störde lagets arbetsro.

Det som hade kunnat stanna som en intern meningsskiljaktighet eskalerade i medierna. Gamla vänner blev bittra fiender och sprickan mellan silverduon från Barcelona blev total. Agneta flyttade till Australien och fästmannen Martin Hunter. Inte mycket talade för att hon ens skulle fortsätta satsa – ännu mindre för att de två någonsin skulle sätta sig i samma båt igen.

Sundqvists omöjliga uppdrag

Det var förbundskapten Kalle Sundqvist som till slut lyckades med det som de flesta ansåg omöjligt. Han var nybliven ledare och var tidigare landslagskompis med Agneta och Susanne. Kalle hade själv tre egna OS i bagaget som aktiv och precis som tjejerna tog han också ett OS-silver i K-2 i Barcelona 1992 (tillsammans med Gunnar Olsson på 1000 m).

Inför OS i Atlanta 1996 övertalade han Andersson och Gunnarsson att paddla K-2 ihop igen. Konflikten var långt ifrån löst, men bådas professionalism och hunger efter ett OS-guld vägde tyngre än antipatin.

Agneta, som befann sig i Australien, beslöt sig i december 1995 för att satsa mot Lake Lanier, OS-sjön drygt åtta mil utanför Atlanta. Förberedelserna kostade henne 100 000 kronor ur egen ficka – men det skulle visa sig vara väl investerade pengar.

Revansch mot Tyskland

I finalen på Lake Lanier den 4 augusti 1996 väntade ett bekant motstånd. Ramona Portwich var tillbaka, denna gång med legendariska Birgit Fischer – en av kanothistoriens mest framgångsrika paddlare – bredvid sig. Precis som fyra år tidigare blev det guldstrid mellan Tyskland och Sverige.

Men den här gången räckte det hela vägen. 35-åriga Andersson och 32-åriga Gunnarsson paddlade ned det tyska paret i en kamp mellan två enormt erfarna besättningar. OS-guldet var ett faktum.

Man behöver inte vara vänner för att vinna guld.

Ett värdigt avslut

För Agneta Andersson var guldet den sjunde OS-medaljen i karriären – och den sista. Dagen innan hade det blivit ännu ett brons i K-4. Hon tog med segern farväl av landslagspaddlandet.

För Susanne Gunnarsson var det den första OS-guldmedaljen efter tre OS och två silver. Hon hade även kört K-1 500 meter individuellt i Atlanta och slutat femma.

Tillsammans tilldelades Andersson och Gunnarsson Svenska Dagbladets guldmedalj 1996.