Måndagen den 26 juli 1976 cyklade en 23-årig västgöte från Tidavad in i olympisk historia. Bernt Johansson vann landsvägsloppet vid OS i Montreal inför ungefär 100 miljoner tv-tittare världen över – och han vann det på sitt eget sätt: med attack.

Regnet kom, täten krympte

Över 130 cyklister startade loppet på 175 km. Bernt inledde försiktigt, arbetade sig snabbt upp mot täten och hakade på från ryck till ryck. När han kände att det gick för lätt sköt han ner tempot och sjönk tillbaka i mittfältet.

– Jag hakade på alla ryck. Det gick otroligt lätt, då beslöt jag mig för att ta det lugnt några varv, berättar Bernt.

Halvvägs in i loppet börjar det regna. I det läget gör Bernt sitt drag. Han avancerar upp i täten igen, testar med ett par attacker – och plötsligt utgörs tätgruppen av bara 14 cyklister med två minuter till resten av fältet.

– I början gick det jättebra. Alla hjälptes åt att dra. Men efter några varv var det många som stod över sin förning. Det blev för mycket avvaktande åkning. Då testade jag med ett par ryck i backarna och vips var det fyra man som släppte.

Italienarnas plan – och Bernts svar

När klockan ringde för det sista av fjorton varv bestod tätgruppen av tio åkare. Två kilometer in på slutvarvet hörde Bernt de båda italienarna Giuseppe Martinelli och Vittorio Algeri tala med varandra.

– Det enda jag förstod var när en av dem förklarande sa "solo". Jag begrep ingen italienska på den tiden, men jag förstod vad de hade i kikaren. Italien var det enda landet med två åkare i tätgruppen – och nu tänkte en av dem köra hem OS-guldet solo.

Bernt satte in en attack. Han blev ikappåkt. Han ryckte igen. Den här gången slöt västtysken Klaus-Peter Thaler igen luckan och svarade med en kontraattack. Bernt hängde på Thalers bakhjul – och drog sedan igång för tredje gången på kort tid.

– Jag drog igång på vägens vänstra sida. De övriga låg på den högra sidan. Jag fick en lucka med en gång. Ingen ville offra sina krafter på att köra ikapp mig. Det var 5 km kvar till målet.

Toppen av backen – och sedan ingenting

Frågan var om Bernt skulle orka hålla farten uppför den sista stora backen, två kilometer före mål.

– Den var otroligt seg, men jag hade intalat mig själv att målet låg där uppe på toppen. Jag gav precis allt av ork och kraft dit upp.

Uppe på krönet hade han 15–20 sekunder till förföljarna. Därifrån bar det utför till upploppet – 900 meter kvar. Och det var där det gick upp för Bernt vad som höll på att hända.

– Plötsligt brummade det till något enormt och 25–30 motorcyklar drog på sina maskiner och bildade en V-formation framför mig mot målet. I den stunden förstod jag att något stort höll på att hända.

500 meter före mål vände han sig om. Inga förföljare syntes till. Han vände sig framåt igen – och log. 100 meter före mål kastade han upp båda händerna.

En vinnare redan innan OS

Bernt Johansson var ingen outsider i Montreal. Som 20-åring hade han vunnit det svenska 6-dagarsloppet. År 1974 ingick han i det svenska lag som sensationellt tog VM-guld i lagtempo – i just Montreal – tillsammans med Tord Filipsson, Lennart Fagerlund och Sven-Åke Nilsson. Och 1975 hade han vunnit det prestigefyllda etapploppet England runt, "Milk Race".

Efter OS inledde Bernt en proffskarriär i Italien 1977. Under knappt fem år vann han 14 lopp, bland annat två etappsegrar i Giro d'Italia 1979 då han slutade trea totalt. Han var allroundcyklist och genuint attackinriktad – han ville att det alltid skulle hända något.

Samma år som OS-guldet delade Bernt Johansson och Anders Gärderud på Svenska Dagbladets guldmedalj.