Brottningens olympiska historia
När olympiska spelen återupptogs i Aten 1896 ansåg arrangörerna att brottningen mer eller mindre blev huvudsporten. Allt med tanke på dess anor från antikens spel som daterar sig ända bak till 708 f .Kr.
Grekisk-romersk stil - en kopia från antiken
Den grekisk-romerska stilen som fanns på programmet 1896 ansågs vara en direkt kopia av antikens brottning. I grekisk-romersk brottning får brottaren enbart använda armarna och överkroppen för att attackera motståndaren och kan enbart hålla i dessa kroppsdelar på motståndaren.
Bronsmatch i grekisk-romersk stil, 78-kilosklassen mellan Sadao Kazama, Japan och Bertil Nyström, Sverige. Bertil vinner bronset. Foto: IOK:s arkiv
Fristilen härstammar från festivaler
Den fria stilen har inte på långa vägar samma historiska bakgrund som den grekisk-romerska. Den fria stilen härstammar från festivaler och marknader i England och USA men blev mycket populär. I fristilsbrottning får brottaren även använda benen och får koppla grepp på motståndaren både ovanför och under midjan.
1900 i Paris är det enda OS då ingen brottning alls funnits med på programmet. Från och med 1908 har alltid grekisk-romersk stil varit representerat. 1920 i Antwerpen lades även den fria stilen till på OS-programmet. I Sydney 2000 togs två viktklasser bort från den grekisk-romerska stilen vilket innebar att båda stilarna tävlade i åtta viktklasser. 2004 i Aten försvann ytterligare en manlig viktklass samtidigt som damerna gjorde entré på den olympiska brottningsmattan med fyra klasser.
