Wilhelm Krigsman

”Krigarn” var född 1886 i Leksand, gick i skola i Avesta och utbildade sig till underofficer i Karlsborg men tävlade för Fredrikshofs IF i Stockholm. Han fanns med som assistent åt C Perry som anlade friidrottsbanorna på Stadion i början av 1912 och han tävlade också själv i OS – i spjutkastning. I klassen sammanlagt med höger och vänster hand kom han 13:e och med bästa hand 14:e med ett kast på 46.71.

Det var dock inte som aktiv idrottsman han skulle bli känd. Här citeras uppgifter om William som idrottsprofessorn och SOF-medlemmen Jan Lindroth skrivit:

William genomgick svensk-amerikanen Hjertbergs tränarkurser 1910-16 och han var också bland de sjutton som genomgick den första fullständiga instruktörskursen varefter han anställdes av förbundet för instruktionsverksamhet på fältet.

Den framsynta utbildningen av instruktörer i fri idrott skapade en viss efterfrågan utomlands. William blev det kanske främsta, tidiga exemplet på svensk tränarexport och han verkade med goda resultat i Danmark, Norge och Holland. I synnerhet hans verksamhet i Holland har fått ett mycket gott eftermäle. Han gjorde här uppmärksammade insatser även på banläggningens område. Ett veritabelt mästarprov presterade han genom att under ett par veckor omedelbart före OS i Amsterdam 1928 efter ett forcerat omläggningsarbete lyckas ge de från början otillräckliga stadionbanorna en god kvalitet. Senare anlade han banor bl a i Tel Aviv o i White City Stadium i London.

Fr o m 1928 var han knuten till Skåne, i synnerhet till den där ledande föreningen Malmö allmänna idrottsförening (MAI). Han bidrog i hög grad till att MAI nådde positionen som landets tidvis yppersta förening i fri idrott med en höjdpunkt perioden 1934-38. Inför Berlin-OS 1936 knöts han ett halvt år till idrottsförbundet. MAI-truppen (8 deltagare) nådde flera goda placeringar.

Efter sin Malmö-sejour förlade han huvudverksamheten till Stockholm och 1941 fick han tjänst i Svenska gångförbundets som instruktör. Han blev i denna egenskap delaktig i de svenska gångarnas stora internationella tävlingsframgångar och ledde förbundets kursverksamhet. Samtidigt arbetade han för Sthlms stads idrotts-o friluftsstyrelse.

William krävde av "sina" idrottsmän, att de helhjärtat skulle ägna sig åt sin idrottsliga förkovran. förmåga att ge sina utövare självfostran och kamratskap. Han tillhörde den första generationen professionella sv tränare/instruktörer i fri idrott. Internationellt vann han ryktbarhet. Inom landet var hans ställning förhållandevis svagare, vartill en individualistisk, oböjlig och något temperamentsfull personlighet kan ha bidragit. Obestridligt är, att han lyckades driva de idrottsmän som kom under hans ledning till anmärkningsvärt goda resultat. (Källa i avsnittet ovan Jan Lindroth).

OS-gångaren och Lars Hindmar berättar t ex så här i sin bok ”Olympiska profiler och stofiler”:

"– Det började redan i unga år – i skolåldern. Jag började löpa mycket, helst långlopp och maraton. Jag kunde lifta med bryggeribilen från Hindås in till Göteborg och sprang eller gick sedan hem med raska fötter. Redan vid 11-12 år var jag fanatiskt intresserad av att träna och tävla och deltog i de flesta långlopp som gick då. Och redan då blev jag en inbiten vegetarian.
Men i stora maratonlopp var jag för ung för att starta. Men jag sprang även terränglopp och liknande. Jag var väl 12-13 år då tåget med landslaget stannade till i Hindås och jag såg att svenska landslaget i friidrott var med där. Då bestämde jag mig: En dag ska jag också vara med i landslaget!
Under hela tonårstiden tränade jag på Slottskogsvallen och sprang 10 000 meter varje dag (!). När jag var 18-19 år bjöds jag upp till Stockholm av eldsjälen för gång, William Krigsman, som ville höja statusen på just grenen gång och han tyckte jag skulle passa där. – Du blir bland de 10 bästa inom några år, sa han. Året efter blev jag tvåa i SM! "
KÄLLA: SOF/Tommy Wahlsten