Eric Backman

Torparsonen från Acklinga, just utanför Tidaholm, var sin tids stora löpartalang; en bohem som inte lade speciellt stor vikt vid vad vi i dag kallar rationell träning – han tävlade sig i form. Backman var till råga på allt förtjust i starka drycker och cigarrer. En känd historia (förvisso med all sannolikhet en skröna) berättar att han anlände till ett lopp med cigarren i munnen; sprang och vann loppet, tog upp cigarren och rökte klart.
1920 i Antwerpen blev Backman med sina fyra medaljer den, jämte Paavo Nurmi, mest medaljbehängde friidrottaren. Västgöten stod för en minst sagt imponerande vecka som inleddes med 5.000 meter. Där tändes publiken av fransosen Joseph Guillemots spurtseger mot Nurmi. I deras kölvatten tog Backman bronset i strid mot en annan finländare, Teodor Koskenniemi.
Efter att inte ha kommit till start i 10.000-metersfinalen fortsatte Backman med att bli näst bäste man i laglöpning 3.000 meter. Hans starka lopp låg till grund att Sverige med Backman, Sven Lundgren och Edvin Wide nådde bronsplats bakom USA och Storbritannien.
Den formstarke skaraborgaren avslutade sin tävlingsvecka i Antwerpen med ett imponerande terränglopp, där svensken pressade Nurmi till det yttersta. Backman ledde in på stadion, men fick ge sig när finländaren lade in slutspurten.
Den svenska trion (Backman, Gustaf Mattsson och Hilding Ekman) såg till att Sverige hämtade hem ännu ett lagbrons (guld till Finland, silver till Storbritannien).
Eric Backman vann åtta SM-guld: 5.000 meter 1920–22; 10.000 meter 1918–20 och 1922–23. Backman blev kvar i sin västgötska hembygd. 1943 fick Eric arbete hos Volvo i Skövde, där han avled 1965.
KÄLLA: Olympiaboken