Bernt Johansson

Cykel - Landsväg

Bernt Johanssons triumf i det olympiska landsvägsloppet vid OS i Montreal 1976 är en modern klassiker som följdes av ca 100 miljoner TV-tittare världen över. Måndagen den 26 juli kördes de 175 km. Det var då som Bernt blev en ”odödlig idrottslegendar” i Sverige. Hur gick det egentligen till? Vem kan berätta det bättre än Bernt själv!
– Vi svenskar startade långt bak i jättefältet på över 130 deltagare. Jag fick satsa hårt för att skaffa mig position. Efter ett varv var jag uppe i täten. Jag hakade på alla ryck. Det gick otroligt lätt, då beslöt jag mig för att ta det lugnt några varv. Jag föll ner i mitten av fältet. Efter ungefär halva loppet började det regna.
– Då avancerade jag upp i täten igen. Jag attackerade ett par gånger. Plötsligt var vi en tätklunga på 14 man, som snabbt fick ett försprång på två minuter.
– I början gick det jättebra. Alla hjälptes åt att dra. Efter några varv var det många som stod över sin förning. Det blev för mycket avvaktande åkning. Då testade jag med ett par ryck i backarna och vips var det fyra man som släppte.
När klockan ringde för det 14:e och sista varvet bestod täten av tio åkare. Två kilometer ut på slutvarvet hörde Bernt de båda italienarna Giuseppe Martinelli och Vittorio Algeri tala med varandra.
– Det enda jag förstod var när en av dem menande förklarade ”solo”. Jag begrep ingen italienska på den tiden, men jag förstod vad italienarna hade i kikaren. Italien var det enda landet som hade två åkare med i tätgruppen och nu tänkte en av dem köra hem OS-guldet solo.
Det var då Bernt Johansson fattade sitt beslut och han satte in en attack. Han blev ikappåkt. Bernt ryckte igen. Då täppte västtysken Klaus-Peter Thaler till luckan och satte in en kontraattack. Bernt hängde på västtyskens bakhjul och gjorde sedan sitt tredje ryck på kort tid. Den tredje fasen i Bernts otroliga satsning blev guldrycket.
– Jag drog igång på vägens vänstra sida. De övriga låg på den högra sidan. Jag fick en lucka med en gång. Ingen ville offra sina krafter på att köra ikapp mig. Det var 5 km kvar till målet. Såg direkt att det var ett kanonläge för mig. Men skulle Bernt orka hålla farten uppför den sista stora backen, två kilometer före målet?
– Den var otroligt seg, men jag hade intalat mig själv att målet låg där uppe på toppen. Jag gav precis allt av ork och kraft dit upp. Hade väl en marginal på 15–20 sekunder till förföljarna. Sedan bar det i stort utför till upploppet, som började 900 meter före mål. Då kunde jag vila lite grann. Bernt blev förvånad när han svängde in på upploppet:
– Ja, plötsligt brummade det till något enormt och 25–30 motorcyklar drog på sina maskiner och bildade en V-formation framför mig mot målet. I den stunden förstod jag att något stort höll på att hända. Alla kände stort för den unge svensken när han 500 meter före mål vände sig om, konstaterade att inga förföljare syntes till och brast ut i ett varmt segerleende. Denne 23-årige västgöte från den lilla byn Tidavad, 17 km söder om Mariestad, slängde upp båda händerna i en överlycklig segergest hundra meter före mål. Segern var hans!
Bernt Johansson var redan etablerad i världseliten då han tog sitt OSguld. Som 20-åring hade han vunnit det svenska 6-dagarsloppet, 1974 var han en av de fyra kuggarna som sensationellt vann VM i lagtempo i just Montreal och 1975 hade den talangfulle västgöten vunnit England runt, ”Milk Race”.
1977 startade Bernt sin proffskarriär i Italien där han snabbt blev väldigt populär. Under den knappt fem år långa proffssejouren vann han 14 segrar, bland annat två etappsegrar i Giro d’Italia 1979, då han blev trea totalt. Bernt var en allroundcyklist, bra i nästan varje fas, men framförallt var han en sällan skådad attackåkare. Han älskade att gå på offensiven. Han ville att det skulle hända något. Bernt Johansson är en öppen och positiv person med härlig distans till sina framgångar. Mellan 1983 och 86 var han förbundskapten för de svenska landsvägscyklisterna.
När MTB-sporten kom till Sverige i slutet av 80-talet började Bernt tävla i Cross-country med sådan framgång att han vann en Europacup-tävling 1991 och 1993 tog det första SM-tecknet som delades ut i grenen. I dag är han en driven och framgångsrik affärsman och anordnar bland annat cykelresor.
Under sin karriär körde han för Tidaholms CA 1965–73, Mariestadcyklisten 1974–76, Fiorella-Moccasini (Italien) 1977, Fiorella-Citroën (Italien) 1978, Magniflec-Famcucine (Italien) 1979, Magniflex-Olmo (Italien) 1980, Magniflex-Olmo-Zonca (Italien) 1981, Nordbanken CK 1990–92, Karlstads CA 1993–95 och Tidans CSK 1996–98. Främsta meriter utöver det legendariska OS-guldet 1976: VM-guld i lagtempo 1974; seger i England runt 1975; 6-dagarsloppet 1973; SM-guld i linjeloppet 1974; samt fyra lag-SM-guld. Som professionell: Giro d’Italia-trea 1979, två etappsegrar; segrar i Levanten runt, Spanien, 1977; GP Castrocaroi 1977 och 78; GP Prato 1978 och 79; samt GP Lazio 1980.
Erhöll tillsammans med Anders Gärderud Svenska Dagbladets guldmedalj 1976.
KÄLLA: Olympiaboken

Fakta

  • Förening/klubb: Tidaholms CA 1972, Mariestadcyklisten 1976
  • Födelseort: Göteborg
  • Född: 1953-04-18

OS-medaljer

Montreal 1976

  • Landsvägslopp

Resultat

Montreal 1976

  • 1:a Landsvägslopp
  • 7:a Lagtempo

München 1972

  • DNF Landsvägslopp

Partners