Anders Gärderud

Friidrott

Egentligen var det rena slumpen att Anders Gärderud blev friidrottare. Hos familjen Gärderud föddes man visserligen in i idrotten, men det var orienteringen som gällde. Pappa Sven hade 1943 vunnit lag i terräng-SM för Matteus-Pojkarna, fortsatt som orienterare i IFK Lidingö och var en av grundarna av Lidingöloppet.
Som följd av en gulsotsepidemi blev det emellertid tävlingsförbud i skogarna hösten 1961. I brist på annan förströelse hamnade Gärderuds 15-årige son en kväll på Lidingövallen, där hans talang för löpning omedelbart avslöjades. Resten är idrottshistoria.
Världen utanför Lidingö upptäckte honom vid junior-EM i Warszawa 1964, då han drog ifrån direkt på 1.500 meter hinder och efter två varv ledde med 100 meter. Men få svenska idrottsmän har som Anders Gärderud härdats av besvikelser och motgångar. Hans väg till odödlighet var lång och kantades av många besvikelser: Budapest-EM 1966, utslagen på 1.500 meter.

  • Mexico-OS 1968, utslagen på 1.500 meter.
  • Aten-EM 1969 stod han över. • Helsingfors-EM 1971, bästa försökstid – sist i hinderfinalen.
  • München-OS 1972, på pappret världstvåa på hinder – i ansiktet grön av nervositet, i benen marmelad; utslagen.
  • Till Rom-EM 1974 som europarekordhållare – i guldstriden slagen av polske outsidern Bronislaw Malinowski. Ändå var det den kvällen i Rom som pojken blev man.

Inför Montreal-OS hade Anders emot sig inte bara det psykologiska handikappet av missarna, utan också ett fysiskt handikapp i form av ett slitet senfäste i höger höft. Ingen riktig träning tio dagar före starten. Finalen blir ett fyrmannaslag: Gärderud och Malinowski, finländaren Tapio Kantanen och östtysken Frank Baumgartl. När klockan ringer tröttnar Kantanen. Gärderud satsar på en 300-metersspurt. Med 100 meter kvar tröttnar Malinowski, men den unge Baumgartl kommer tillbaka. På sista hindret är de båda jämsides. Men tysken har överskattat sina krafter, slår i med underbenet och stupar. I mål löper Anders Gärderud på världsrekordtiden 8.08,0 och tar därmed Sveriges första olympiska friidrottsguld sen London 1948. En påstådd icke-vinnare hade blivit en av de stora segrarna, en bragdman som slutligen vunnit den svåra kampen mot sig själv. Efteråt mycket stolt över guldmedaljen:
– Omåttligt stolt. Inte direkt, det kom först lite senare. Efter en timme eller två, jag kommer inte riktigt ihåg. Men jag kände att jag för alltid skulle vara nöjd med mig själv. Till skillnad mot många andra vägrade han sedan att slå mynt av sin guldmedalj genom att inlåta sig på försörjningslopp och jippon. Under sin karriär slog han fyra världsrekord: 1972– 8.20,8 (Helsingfors), 1975 – 8.10,4 (Oslo) och 8.09,8 (Stockholm), 1976 – 8.08,0 (Montreal). Vann 16 SM i friidrott (5 ind. plus 11 stafett) från 4x400 m upp till 10.000 m. Plus ett SM i budkavleorientering med Mälarhöjdens IK 1977. Erhöll Svenska Dagbladets guldmedalj 1976, delat med cyklisten Bernt Johansson.
Efter karriären blev han sedermera svensk förbundskapten i friidrott och populär kommentator på SVT.
KÄLLA: Olympiaboken

Någonting gick snett när information skulle hämtas från ett bakomliggande system. Vi ber om ursäkt för detta. Försök igen lite senare.

Partners