Frank Andersson

Brottning

”Frankie Boy” tillhör Sveriges berömda ”56-or”, Björn Borg, Ingemar Stenmark, Linda Haglund och Thomas Wassberg, alla födda 1956. Frank deltog i 22 internationella mästerskap, från debuten som 16-åring vid EM i fri stil i Lausanne till VM i den antika stilen i Oslo 1985.

Hans medaljsamling på seniornivå är enastående, tre VM-guld (1977, 1979, 1982), fyra EM-guld (1976, 1978, 1979 och 1981) och olympiskt brons i Los Angeles 1984, samt 12 SM-guld 1975–87. Han erhöll Svenska Dagbladets bragdmedalj 1977.

Frank Andersson var extremt greppvillig, hans register var stort och publiken älskade när Frank helt enkelt lyfte sin motståndare och kastade honom i mattan. Han hade endast en mardrömsmotståndare, Sovjets Igor Kanygin som hade 10–2 i segrar mot svensken.
Det har skrivits spaltmeter om Frank Andersson, inte bara om hans insatser på brottarmattan. Hans namn har ofta förknippats med snabba bilar, slagsmål på krogar och ständigt nya flickvänner. Under senare år har Frank blivit något av TV-kändis efter medverkan i en rad uppmärksammade produktioner, som ”Let’s dance” 2011 där Frank med danspartnern Charlotte Sinclair slutade på andra plats.

I Brottningsförbundets 100 års bok, ”Svensk brottning 100 år” beskriver journalisten Thure Petersson den gyllene ögonblicken i Franks karriär, som när han som 20-åring blev Europamästare i Leningrad 1976. Franks sex matcher pågick i snitt i 2 min och 44 sekunder, i finalen åkte meriterade bulgaren Stojan Nikolov på rygg efter 1,33 minuter.

Ett år senare blev Frank världsmästare i Göteborg, publiken skanderade ”Frankie Boy, oj, oj”. Rumänen Petre Dicu på rygg i finalen efter ett klassiskt grepp, en halvnelson.

Frank hade alla förutsättningar för att bli världens genom tiderna mest medaljtyngde brottare. Han hade en fantastisk vilja, ett starkt psyke, han växte alltid med uppgiften. Han korades 1979 till världsetta, efter andra VM-guldet i San Diego, USA.

Det ljuva livet mellan mattkamperna kostade dock både kraft och ork, och han var inte alltid beredd att underkasta sig den hårda träning som krävdes. Han nobbade många träningsläger och låg nästan alltid i konflikt med någon på förbundet. Märkligt nog var Frank inte tillräckligt förberedd de olympiska åren 1976 och 1980 som han tvingades lämna utan medalj. I Los Angeles 1984 räddade Frank ett brons, han blev överraskande poängbesegrad av den amerikanske polisen Steve Frazer.

Efter en blöt natt gav han bort medaljen till en taxichaufför och försvann till Las Vegas, han återvände några dagar senare i en cabriolet. Inför Los Angeles var Frank av TV-bolaget NBC nominerad till en av spelens sju superstjärnor. I början av 1990-talet skrev Frank kontrakt med den amerikanska wrestling-cirkusen, var tillbaka i Sverige 1995 och hans yrkestitel är i dag affärsman.

I självbiografin: ”Frank: Sanningen om lögnerna”, som utkom 2010 tillsammans med medförfattaren Joakim Langer lämnar Frank sin egen version om sitt minst sagt stormiga liv.
KÄLLA: Olympiaboken

Fakta

  • Förening/klubb: Sundsvalls AIK 1976, Stockholms Spårvägars GIF 1980, Lidköpings AS 1984
  • Födelseort: Trollhättan
  • Född: 1956-05-09
  • Dödsort: Stockholm
  • Död: 2018-09-09

OS-medaljer

Los Angeles 1984

  • Grek-rom. -90 kg

Resultat

Los Angeles 1984

  • Opl. Fristil -90 kg
  • 3:a Grek-rom. -90 kg

Moskva 1980

  • Opl. Fristil -100 kg
  • 4:a Grek-rom. -90 kg

Montreal 1976

  • 7:a Fristil -90 kg
  • 5:a Grek-rom. -90 kg

Partners

Huvudsponsorer, logotyper