Agneta Andersson

Agneta Andersson är en av Sveriges främsta kvinnliga olympier. På tolv olympiska starter plockade Boforspaddlaren hem hela sju medaljer, tre av dem guld. Från att ha varit en av världens bästa i K-1 blev Agneta med åren och skadorna allt mer inriktad på K-2 och K-4. I slutet av sin karriär sågs Karlskogatjejen av många som världens bästa besättningskanotist. Bara 19 år gammal visade hon fina takter vid OS 1980 och sex VM-medaljer 1981–83 lyfte fram Andersson som galjonsfigur för en stark svensk kvinnlig kanotistgeneration.

OS 1984 blev en skördetid för den. Öststatsbojkotten betydde att Agneta tveklöst var spelens främsta kvinnliga paddlare. Hon hade innan OS stenhårt pressat tidens gigant, DDR:s Birgit Schmidt. På den konstgjorda kaliforniska sjön Lake Casitas fanns ingen motståndare av Schmidts kaliber.

Agneta var överlägsen i K-1, med Anna Olsson ohotad i K-2 och var på väg mot ett tredje guld när Sveriges K-4 två gånger kom i otakt och fick nöja sig med silver bakom Rumänien.
Vid OS 1988 fick Agneta Andersson bära den svenska fanan. Men tävlingarna i Sydkorea blev inte lyckade. Feber och armbågsproblem sänkte den svenska kanotdrottningen.

Åren som följde handlade en hel del om skador och tankar om att dra sig tillbaka från elitpaddlandet. Suget efter framgång och kärlek till sporten förde henne tillbaka och 1991 tog hon VM-brons i K-2 med Anna Olsson, Agnetas första VM-medalj på fyra år.

Det blev full satsning mot OS i Barcelona, där den svenska K-2:an visade sig snudd på guldvärdig. Nu fanns Susanne Gunnarsson framför Agneta i båten. Duons frenetiska spurt säkrade silvret, bara 12 hundradelar bakom Tysklands Ramona Portwich/Anke von Seck.

Dagen därpå fyllde Agneta åter på sin samling av olympiska medaljer, brons i K-4 med Anna Olsson, Maria Haglund och Susanne Rosenqvist. 1993 följde med VM-guld i K-2 tillsammans med Anna Olsson, men också med det omskrivna kanotbråket (se Susanne Gunnarsson). Vänner blev fiender, Agneta flyttade till Australien och fästmannen Martin Hunter. Inte mycket talade för en fortsatt satsning fram mot Atlanta 1996.
Det skulle dock bli en sista stor ansträngning. I december 1995 beslöt sig Agneta för att sätta ut riktningen mot Lake Lanier, drygt åtta mil utanför Atlanta. OS-förberedelserna kom att kosta henne 100.000 kronor, men det skulle visa sig vara väl använda pengar.

Rätt beslut var det också att acceptera förbundskapten Kalle Sundqvists vädjan och i K-2 sätta sig bredvid opponenten från kanotbråket, Susanne Gunnarsson. Chansen till ett guld gjorde att antipatin de två emellan begravdes, åtminstone när det var dags för tävling.

Och det visade sig att man inte behöver var vänner för att vinna OS-guld. 35-åriga Andersson och snart 33-åriga Gunnarsson kämpade ned Tysklands Ramona Portwich, 29 år, och Birgit Fischer (tidigare Schmidt), 34, i en kamp mellan två mycket erfarna besättningar.

Guldet var Agnetas sjunde OS-medalj. Dagen innan hade det blivit ännu ett brons i K-4. Hon tog med segern också farväl av landslagspaddlandet. Men inte av landslaget. Senare var Agneta under en period tillsammans med Martin Hunter ansvarig för de svenska toppaddlarna.

Idag (2011) driver Agneta Andersson café och lunchrestaurang i Kristinehamns konstmuseum.
Agneta Anderssons VM-medaljer: guld i K-2 500 meter 1993; silver i K-1 500 meter 1982, i K-2 500 1981 och i K-4 500 meter 1993; brons i K-1 500 1981, 85 och 87, i K-2 500 1982, 83 och 91 samt i K-4 500 1981.

Tillsammans med Susanne Gunnarsson tilldelades Andersson 1996 Svenska Dagbladets guldmedalj. Vid sjön Möckelns strand, helt nära Karlskoga, finns en staty av Agneta Andersson paddlande sin kanot.
KÄLLA: Olympiaboken