6 augusti - mest framgångsrika svenska OS-dagen

Den 6 augusti 1948 är den mest framgångsrika dagen i den olympiska historien. De svenska brottarna dominerade stort på mattorna med fem guld och två silver. I löpningens blå band, 1 500 meter, blev det svensk dubbelseger genom Henry Eriksson och Lennart Strand.

OS i London 1948 var det första efter andra världskrigets slut. Tyskland och Japan fick inte delta, och Sovjetunionen valde att avstå. Men i konkurrens med 59 länder kom London-OS att bli de mest framgångsrika svenska spelen, om man bortser från OS på hemmaplan i Stockholm 1912. Från spelen för 69 år sedan kom den svenska truppen hem med 46 medaljer (17 guld, 11 silver och 18 brons), men två medaljer brukar dock räknas bort efter som ett guld och ett brons togs i konst. Av de 16 officiella guldmedaljerna tog alltså sex guld på en och samma dag.

Henry Eriksson var dock inte helt övertygad om att han skulle vinna 1 500 meter när han såg vädret den här söndagen. Det vräkte när från himlen och förvandlade kolstybbsbanorna till lervälling. Ingen fördel för Eriksson som var cirka tio kg tyngre än flera av de främsta konkurrenterna.

Den svenska trion med Henry ”Krylbo” Eriksson, Lennart Strand och Gösta ”Sågmyra” Bergkvist var favorittippade i finalen. Den svenska taktiken var klar på förhand, de tre skulle dra varsitt varv under de inledande 1 200 meterna och sedan göra upp om medaljerna sista 300. Bergkvist skulle dra först, Strand därefter och Eriksson på tredje varvet. Strand, som vid den här tiden delade världsrekordet 3.43,0 med Gunder Hägg, ansågs på förhand ha störst guldchans.

Men fransmannen Marcel Hansenne satte stopp för den svenska taktiken när han slungade sig till ledningen direkt från start och satte av i vad som beskrivs som ett ”vansinnestempo”. Inför 80 000 åskådare så förde fransmannen loppet länge, men med knappt 600 meter kvar svepte Henry Eriksson fältet, följd av Strand och ”Sågmyra”. De tre svenskarna är främst när klockan ringer för det sista varvet. Underlaget till trots så ökar Eriksson tempot på bortre långsidan, och trots att Strand försöker kommer han aldrig upp jämsides. Eriksson går till slut undan till en säker seger på tiden 3.49,8. Strand tog silver knappt före nederländske Wim Slijkhuis, som båda klockades för 3.50,4. Sågmyra slutade femma på tiden 3.52,2. Henry Eriksson fick efter loppet byta smeknamn från ”Krylbo” till ”Guld-Henry”, passande eftersom han fortfarande är den ende svensk som vunnit OS-guld i slätlöpning.

På brottningsmattorna var den svenska dominansen ännu större i grekisk-romersk stil. I bantamvikt segrade Kurt Pettersén, i lättvikt triumferade Gustaf Freij, i weltervikt vann Gösta Andersson, i mellanvikt dominerade Axel Grönberg och i lätt tungvikt fick Karl-Erik Nilsson segerjubla. Dessutom tog de blågula silver genom Olle Anderberg (fjädervikt) och Tor Nilsson (tungvikt).
Boråsbördige Kurt Pettersén slet sig till guldet trots förlust mot en norrman i första matchen, nyckelmatchen på vägen mot guldet var den mot den egyptiske förhandsfavoriten Mahmud Hassan Ali.
Spartabrottaren Gustaf Freij följde upp sitt guld i London med silver i Helsingfors 1952 och brons i Rom 1960.

Granit-Gösta Andersson skulle sannolikt vunnit fler OS-medaljer om han fått chansen att tävla under andra världskriget. Han tog sin första internationella medalj vid EM redan 1938 och den sista som 35-årig OS-silvermedaljör i Helsingfors 1952.
Axel ”Acke” Grönberg blev den ende i guldkvintetten som försvarade sitt OS-guld i Helsingfors 1952. Grönberg tog även VM-guld 1950 och tog totalt 15 SM-tecken.
Karl-Erik Nilsson tog ytterligare två OS-medaljer efter guldet i London, det blev brons både i Helsingfors 1952 och i Melbourne 1956.