Schweiz Simon Ammann i normalbacken i Sotji 2014. Foto: TT

Publicerad 29 november 2015

Så funkar backhoppning

I backhoppning gäller det att hoppa så långt som möjligt. Det låter enkelt men det är faktiskt ganska komplicerat. Häng med så ska vi försöka förklara!

I backhoppning glider åkaren nedför en brant ramp (35-37 graders lutning) i en hastighet av cirka 90 km/h. Vid slutet av rampen gör åkaren ett avstamp och flyger ut i luften. Målet är att försöka flyga så långt som möjligt och landa stående i backens landningszon. Det gäller att hoppa både långt och ”snyggt”. Domare sätter poäng på hur bra hoppet har utförts. Man får också poäng för hur långt hoppet är.

Varje hoppare får göra två hopp under tävlingen och hoppet med högst totala poäng räknas. Den hoppare som får högst total poäng vinner tävlingen.

Jan Boklöv gör ett träningshopp i backhoppningsbacken i Calgary 1988 inför de kommande OS-tävlingarna. Foto: Jan Collsiöö / TT

Jan Boklöv gör ett träningshopp i backhoppningsbacken i Calgary 1988 inför de kommande OS-tävlingarna. Foto: Jan Collsiöö / TT

Vad är ett bra hopp då?

I backhoppning ska man inte försöka göra snurrar eller volter för att få så höga hopp-poäng som möjligt. Det skulle vara livsfarligt med så långa skidor (250-270 cm) från den höjden och med den fart som hopparna kommer upp i. Istället gäller det att hoppa så stabilt och kontrollerat som möjligt. Förenklat kan man säga att du får mest poäng om du lyckas få hoppet att se så enkelt ut som möjligt med kroppen och skidorna stilla parallellt under luftfärden och även i och efter landningen.

Det finns en viss stil som man ska hoppa med och som domarna tittar på. Det bygger på att just få till ett så långt hopp som möjligt på ett kontrollerat och säkert sätt. Genom åren har stilen ändrats allt eftersom man kommit på nya sätt att flyga längre. Från början hoppade man exempelvis med armarna framåt men det gör man inte längre. 1985 började svensken Janne Boklöv att hoppa med skidorna utbredda som ett ”V” eftersom han hoppade längre och stadigare då. Det här gillade inte domarna och han fick låga domarsiffror för sin hoppstil. Tillslut började fler och fler använda sig av Jannes effektiva sätt att hoppa. Idag ger det inte poängavdrag längre. Jannes stil kallas för ”V-stilen” och är numera det normala sättet att hoppa på.

Ett stilmoment som varit detsamma ända sedan man började tävla i backhoppning är att man alltid landar i något som kallas ”Telemarkposition”. Då landar man med ett ben fram och ett bak med böjda knän. Anledningen är att minska stöten i nedslaget och minska risken för att falla.

Så här räknas stilpoängen ut

Det finns fem domare som alla sätter poäng på en åkares hopp. Den maximala poäng de kan dela ut för ett ”perfekt” hopp är 20 poäng. Därifrån gör de avdrag för missar som åkaren gjorde under hoppet. Hoppet bedöms i tre delar: under själva luftfärden, i landningspositionen och i färden mot bromsplanen (där man kan börja bromsa).

I luftfärden tittar domarna på att skidorna är i jämn höjd och att de inte korsar varandra. De tittar också på att åkaren är stabil i kroppen och till exempel inte behöver flaxa med armarna för att behålla balansen. Totalt kan domarna dra av fem poäng för missar under luftfärden.

Japanske Noriaki Kasai tar brons i stora backen i Sotji 2014. Foto: TT

Japans backhopparlegend Noriaki Kasai har deltagit i sju OS. Här har han precis gjort en telemarkslandning i stora backen i Sotji 2014 där han tog bronsmedalj. Foto: TT

I landningen gäller det att landa i Telemarksposition. Domarna tittar också på att hopparen landat stadigt och kontrollerat utan att behöva balansera genom att flytta kroppen eller flaxa med armarna.

Det finns en linje i backens nedre del som måste passeras för att hoppet ska bedömas som stående. Den kallas ofta för fallinje och det är fram till denna som domarna kan dra av poäng för färd mot bromsplan. Om hopparen faller innan denna linje eller inte landar på fötterna dras sju poäng av.

Efter att alla domare har delat ut sina poäng så är det dags att räkna ut åkarens totala poäng för hoppet. Man räknar inte med den domares poäng som var högst och lägst, utan använder bara de tre domarpoänger som ligger mellan dessa. Dessa tre domarpoänger slås sedan ihop med längdpoängen på hoppet till åkarens totala poäng. Hängde du med?

Stora backen i Sotji 2014. Den övre röda linjen är K-punkten. Foto: TT

Stora backen i Sotji 2014. Den övre röda linjen är K-punkten. Foto: TT

Så här räknas längdpoängen ut

Som om inte detta vore nog så måste även längden på hoppet räknas ut på ett speciellt sätt. Hoppets faktiska längd mäts med en halvmeters noggrannhet från hoppkanten till nedslagsplatsen (mellan hopparens fötter).

Till längden lägger man till en längdpoäng där varje meter ger en viss poäng. Kompensation av poäng finns även för vindförhållanden och den startpunkt som hopparen startar ifrån. Under tävlingens gång kan starten flyttas beroende på hur vinden blåser för att inte äventyra åkarnas säkerhet. För att räkna ut längdpoängen använder man något som kallas K-punkten. K-punkten är den kritiska punkt där backen börjar plana ut. Ett hopp med landning på K-punkten ger 60 poäng. Hoppar du kortare får du poängavdrag och hoppar du längre så får du fler poäng.

Fyra OS-grenar

På OS tävlar man i fyra grenar: damer och herrar normalbacke, herrar stor backe och herrar lag.

Normalbacke

Normalbacken används till två tävlingar: herrar och damer individuellt.

Avståndet från hoppkanten till K-punkten ska vara mellan 75-99 meter. Backens maximala längd ska vara mellan 85-109 meter.

Stora backen

Den stora backen används till två tävlingar: herrar individuellt och herrarnas lagtävling.

Avståndet från hoppkanten till K-punkten ska vara större än 100 m. Backens maximala längd måste vara längre än 110 m.

Partners

Huvudsponsorer, logotyper